Musik på högvolym!
Dagen tog sin start, efter ett mycket sent tidmässigt uppvaknande. Det spelar förmodligen ingen roll hur många antal timmar sömn som gör sig gällande, då den utvilande känslan oavsett inte tillkännages. Trötthet är därmed ett givet faktum.
Min tanke med denna dagens innehåll handlar mestadels om att städa, diska, laga mat och baka scones (och att inte förglömma laddning inför morgondagens valborgshäng). Den bästa laddningen sker naturligtvis till musik på högvolym (gärna "skrik-musik") vilket hjälper aggressionerna som under de senaste dagarna visat sig, att bearbetas. Headbangande kan rekommenderas, men resulterar ofta i en ond nacke dagen efter.
.. återgår till dagens sysslor genom att baka scones. (Dålig idé att starta morgondagens parkhäng med öl i handen och icke någonting ätligt. Det brukar förhållandevis endast sluta i dåligheter..
Holabalooo allesammans!
Min tanke med denna dagens innehåll handlar mestadels om att städa, diska, laga mat och baka scones (och att inte förglömma laddning inför morgondagens valborgshäng). Den bästa laddningen sker naturligtvis till musik på högvolym (gärna "skrik-musik") vilket hjälper aggressionerna som under de senaste dagarna visat sig, att bearbetas. Headbangande kan rekommenderas, men resulterar ofta i en ond nacke dagen efter.
.. återgår till dagens sysslor genom att baka scones. (Dålig idé att starta morgondagens parkhäng med öl i handen och icke någonting ätligt. Det brukar förhållandevis endast sluta i dåligheter..
Holabalooo allesammans!
Nu får det tamejfasiken vara nog..
.. I give up!
Var har alla goda och hjärtliga människor tagit vägen? Var gömmer dem sig? Var försvann ärligheten? Jag är fruktansvärt less på att bli ignorerad och avvisad i olika sammanhang. Existerar inte mänskligt hyfs? Uppenbarligen INTE! Det får helt enkelt vara nog! Jag pallar inte mer.. that's it!
Var har alla goda och hjärtliga människor tagit vägen? Var gömmer dem sig? Var försvann ärligheten? Jag är fruktansvärt less på att bli ignorerad och avvisad i olika sammanhang. Existerar inte mänskligt hyfs? Uppenbarligen INTE! Det får helt enkelt vara nog! Jag pallar inte mer.. that's it!
Det ständiga upprepandets mönster..
Vad ska jag säga? Mönstret upprepar sig uppenbarligen.. Önskan att inte tänka och inte känna efterlyses, big time! Är detta mönster upprättat för att endast jävlas med mig? Jag finner ingen utväg, ingen som helst rim och reson, men vad innebär egentligen det? Förtjänas allting detta eller är det ännu en illusion i mängden? Jag känner mig vilsen och ensam. Vet inte var jag ska ta vägen eller vart jag ska leta.. efter vad? Historien upprepar sig vilket är ett faktum. Jag kan antagligen inte försvinna ifrån detta, utan snarare gilla läget (som det så fint heter). Varför måste allting gillas? Jag ogillar detta! Jag vill inte vara med i spelet utan regler.. eller spelet med regler heller för den delen. Är livet ett enda stort spel? Vad innebär verkligheten? Vad innebär JAG?
Energi-depå..
Dagen har erbjudit varmt och soligt väder, vilket definitivt uppskattas! Det bidrar till aningen energi och är verkligen en uppfriskande energi-depå. Dagen har därmed varit av det "vanliga" slaget, vilket innebär inga överraskningar eller stordåd. Det har åtminstonde erbjudits ett hejdundrandes glassätande (magen gör ont) vilket bara är underbart! Glass är gott och speciellt "Glasskulturens" mumsiga glassiga glass i alla dess färger och smaker.. till och med en super god mjukglass!
(Cherryblossom i sin vackra prakt)
Fredagskvällen kommer i sin tur att spegla en lugn sådan, med några (ganska många) slurkar vin i gott sällskap tillsammans med en av mina käraste vänner. Blir väl mestadels att snacka massa trams kan jag tänka mig, men trevligt som vanligt. Humöret (börjar bli mer en vanlighet än ett förekommande) är inte särskilt på topp vilket börjar kännas ganska sorgligt, med tanke på att jag borde vara den lyckligaste tösen i områden (men icke). Jag inväntar ivrigt att "den" dagen ska komma och uppenbara sig framför mina ögon, men det kommer förmodligen inte ske imorgon..
Trevlig kväll, gott folk!
(Livet går inte i repris, inte heller mitt)
Trevlig kväll, gott folk!
(Livet går inte i repris, inte heller mitt)
Sovande resulterar i..
.. förvirring och inte alls särskilt utvilande!
Dagen började med en påminnelse om ett sjukhusbesök vilket bidrog till en del stress. Buss är ett toppen bra kollektivt färdmedel som jag tackar gudarna för! Väl dags att byta buss, upptäcker jag att mitt månadskort (som fanns i min hand alternativt plånbok tre minuter innan) inte längre existerar på sin givna plats.. urk! Enda utvägen är att köpa ett nytt (hann åtminstonde använda det i fjortondagar). Äh, cash är en världslig sak! Punga ut lite mer än en femhundring rör väl inte en fattig student i ryggen? JO! Ingen idé att gråta över spild mjölk!
Dagen började med en påminnelse om ett sjukhusbesök vilket bidrog till en del stress. Buss är ett toppen bra kollektivt färdmedel som jag tackar gudarna för! Väl dags att byta buss, upptäcker jag att mitt månadskort (som fanns i min hand alternativt plånbok tre minuter innan) inte längre existerar på sin givna plats.. urk! Enda utvägen är att köpa ett nytt (hann åtminstonde använda det i fjortondagar). Äh, cash är en världslig sak! Punga ut lite mer än en femhundring rör väl inte en fattig student i ryggen? JO! Ingen idé att gråta över spild mjölk!
Dagen borde fortsättningsvis innehålla pluggande, men motivationen syns dock inte till. Hur ska jag gå tillväga för att återfinna denna? Allting känns bara rörigt och förvirrande. Inte det minsta lustfyllt.. Får se vad dagen har att erbjuda, kort och gott..
Känslokaos..
Dagen har inte resulterat i någon särskild produktivitet (energi - minus noll, lust - minus noll, ork - minus noll). Vaknade (inte det minsta utvilad) och traskade iväg till parken för att hänga med min härliga tösabet till vän. Vädret erbjöd inte den värme som jag ivrigt önskat. Ilande och kyliga vindar, vilket bidrog till insvepande i den varmare filten. Det begavs sedan till närmaste (den enda) Mc'donalds där min mage för idag inhämtade sin onyttiga föda.
Känslan av ensamhet svämmar över mig och den är inte speciellt tillfredställande eller härlig utan snarare grym! Jag önskar stundtals att mitt liv existerade på en annan planet, men hur verklighetestroget är den tanken? Verkligeten känns många gånger som fördjävlig och frustrerande.. livet i livet lever inte upp till min föreställning. Det är för tillfället, mörkt, dystert och inte den minsta gnutta ljus..
Jag hoppas innerligt att detta känslokaos snart ska inta en förnyad vändning.. det kan ske imorgon.. om veckor.. eller år. Denna väntan, väntan och väntan.. skapar KAOS!
Känslan av ensamhet svämmar över mig och den är inte speciellt tillfredställande eller härlig utan snarare grym! Jag önskar stundtals att mitt liv existerade på en annan planet, men hur verklighetestroget är den tanken? Verkligeten känns många gånger som fördjävlig och frustrerande.. livet i livet lever inte upp till min föreställning. Det är för tillfället, mörkt, dystert och inte den minsta gnutta ljus..
Jag hoppas innerligt att detta känslokaos snart ska inta en förnyad vändning.. det kan ske imorgon.. om veckor.. eller år. Denna väntan, väntan och väntan.. skapar KAOS!
Where are all the good guys?
.. inte växer dem på mina rosenbuskar! Stundtals önskas.. att det kunde "dimpa" ner någon god människa ifrån den molnfria och klarblå skyn, enbart för att visa att dem faktiskt existerar men det är tveksamt. Finns dem överhuvudtaget? Jag är medveten om att dem inte kommer knackandes på ytterdörren, men kasta saker på mitt fönster förekommer trots allt (barn dock). Inte det minsta tecken, så långt mina ögon kan nå.. Jag undrar och undrar.. where are they? Mitt hopp försvann som med ett brev på posten, noll existens eller vilja att finna dessa "prinsar". Jag tror inte på sagoliknande föreställningar som byggs upp i film och media.. bullshit, men det visste ni väl redan? Fast ibland drömmer jag mig ändå bort, i den förtrollade världen. Den är så mycket mer givande än verkligheten.. men det är väl det verkligheten innehåller.. tråkighet och inga prinsar, what so ever?
Svårigheternas svårighet..
Allting känns svårt, ingenting känns längre lätt. Djupet känns oerhört djupt och det känns som om jag ramlat tillbaka ner i den mörka och dystra avgrunden. Jag har inte den minsta aning om hur detta skulle kunna återgå till vad det var. Vad var det egentligen? Vad vill jag? Jag känner mig totalt nollställd och fruktansvärt vilsen. Hur finner jag vägledning? Är jag min egna vägledning? Hur går jag tillväga för att komma tillbaka på fötter igen? Livet ger mig ingen som helst tillfredställelse. Allting är en enda röra och automatiserad rutin. Känslolivet svallar och därmed mitt egna Jag.
Denna ständiga ensamhet är det mest ovilligt upplevda hemska känsla som någonsin genomlevts. Omställningen är mycket större än vad jag kunde tänka mig och det tyger mig oerhört. Jag är medveten om att mitt tålamod sviktar och att det inte finns något jag kan göra, men önskan finns.. och den kommer att bestå. Life sucks and everything that comes with it..
Life goes on..
Livet är utan tvekan inte på topp..
.. ingenting känns som det önskas kännas, men vad vet egentligen jag? Hur borde det kännas? Varför måste alla motgångar drabba mig? Jag är dock medveten om att tillfredställelse borde finnas, eftersom jag har tak över huvudet och mat på bordet, men jag vill mer med mitt liv! Jag saknar mitt glada och pigga mig som brukade visa sig varje dag. Det känns som jag inte längre känner mitt eget själv - I'm lost! .. without a trace..
Livslusten som för en stund drog sig till minnes syns inte längre till - vad hände? Jag ogillar alla dessa hinder som ständigt ställer sig i min väg och gör tillvaron ännu mer förvirrande än vad den redan är. Varför kan ingenting löpa lättsamt som önskas? Jag är förmodligen gammal nog att förstå varför.. men varför? Alla dessa varför gör mig oklok och inte alls särskilt förnuftig. Mitt förnuft har dragit sin kos för längesedan och ingenting känns roligt i den bemärkelse som i dåtid. Berg-o-dalbana - that's me! Life sucks - that's all!
Jag är ingen felande länk, men ofta känns det som om jag vore den stärsta av dem alla. Min avsikt är god, men resulterar i att bli av det onda slaget. Finns det goda människor (hjältar) eller endast onda männsikor (antihjältar)? Blandning kanske vore bra? Eller kanske inte? Vad vet jag? Det spelar ingen roll vad jag anser, min röst är tyst. Det enda jag hör är tystnad. Jag verkar inte längre för någonting, jag lever per automatik som en robot på löpande band eller som ett flygplan som körs per autopilot utan vetskap om vart det bär av. Mitt liv är en öppenbok från scratch - första kapitlet -en tragisk saga om mitt egna liv. Ett liv i repris utan upprepningar denna gång. Utan misstag och galenskap.
Mitt liv från ruta 1!
.. ingenting känns som det önskas kännas, men vad vet egentligen jag? Hur borde det kännas? Varför måste alla motgångar drabba mig? Jag är dock medveten om att tillfredställelse borde finnas, eftersom jag har tak över huvudet och mat på bordet, men jag vill mer med mitt liv! Jag saknar mitt glada och pigga mig som brukade visa sig varje dag. Det känns som jag inte längre känner mitt eget själv - I'm lost! .. without a trace..
Livslusten som för en stund drog sig till minnes syns inte längre till - vad hände? Jag ogillar alla dessa hinder som ständigt ställer sig i min väg och gör tillvaron ännu mer förvirrande än vad den redan är. Varför kan ingenting löpa lättsamt som önskas? Jag är förmodligen gammal nog att förstå varför.. men varför? Alla dessa varför gör mig oklok och inte alls särskilt förnuftig. Mitt förnuft har dragit sin kos för längesedan och ingenting känns roligt i den bemärkelse som i dåtid. Berg-o-dalbana - that's me! Life sucks - that's all!
Jag är ingen felande länk, men ofta känns det som om jag vore den stärsta av dem alla. Min avsikt är god, men resulterar i att bli av det onda slaget. Finns det goda människor (hjältar) eller endast onda männsikor (antihjältar)? Blandning kanske vore bra? Eller kanske inte? Vad vet jag? Det spelar ingen roll vad jag anser, min röst är tyst. Det enda jag hör är tystnad. Jag verkar inte längre för någonting, jag lever per automatik som en robot på löpande band eller som ett flygplan som körs per autopilot utan vetskap om vart det bär av. Mitt liv är en öppenbok från scratch - första kapitlet -en tragisk saga om mitt egna liv. Ett liv i repris utan upprepningar denna gång. Utan misstag och galenskap.
Mitt liv från ruta 1!
Ge mig liv! Helst extra liv!
Mitt liv genomlevs (för tillfället) som ren galenskap! Icke syftat på galenskap i särskilt positiv bemärkelse. Jag känner mig förvirrad, trött, uttråkad och fullständigt på botten (återigen). Jag befinner mig dock inte riktigt på den djupaste avgrunden, men nästintill och det är oerhört frustrerande (inte alls min vilja). Känslolivet är definitivt en "rollercoster" utav renaste helvete! Ovetandes om hur jag överhuvudtaget skall ta mig vidare i den positiva banan.
Jag är medveten om att det finns människor runt om i världen som dagligen upplever liknande situationer som mig och likså svält, fattigdom och krig, men samtidigt vill även jag inneha en känsla av tillfredställelse och må hyfsat bra. Är det mycket begärt? Mina tankar befinner sig i en negativ spiral och jag har inte den minsta aning om hur jag skall ta mig ur detta tankemönster som inte gynnar någon? Mitt liv fortgår i sin inglasade bubbla av ovisshet och ingen som helst framtidssyn eller gnutta hopp. Random knappen är given och livet går i repeat som en annan ledsam kärleksballad som aldrig vill hålla tyst. Skenet bedrar och det är oerhört lätt att slå på denna fixerade glada yta, men den verkliga sanningen lurar ständigt bakom raden av olika tillämpade masker för att tillfredställa omgivningen och samhället. Ingen vill blotta sitt hjärta (en gång för mycket) som ändå resulterar i sorg och besvikelse, inte heller jag. Det är alltför smärtsamt, ingen rim och reson och ingenting jag vill riskera.
Jag vet inte om jag någonsin kommer våga hoppa igen? Våga ta det känsliga klivet, ut i verkligheten och satsa på någonting så ovisst. Livet handlar förmodligen om att våga satsa och göra alla dessa ting som ger livet mening? Vad är egentligen meningen? Jag är less på alla dessa hinder som måste slås ner för att överhuvudtaget kunna nå fram, men till vilken nytta? Är det meningen att livet ska bestå av massa osäkra hinder som tar upp hela tankeverksamheten och görandet, för att ändå aldrig nå fram till det mål man suktar efter?
Livet är alltför komplext, för att jag överhuvudtaget skall förstå mig på det (under min levnadstid). Stundtals funderar jag kring om min existens gör sig gällande eller om hela mitt Jag är en stor illusion som någon galen vetenskapsman hittat på i sömnen. Det fanns en tid, då ett nyp i armen fick mig att vakna till och inse min egna existens och liv, men idag är jag inte lika övertygad. Eller så vill jag helt enkelt inte veta. Det är lättare att rumla runt i nattmössan och se vad livet har att erbjuda.
Min önskan är att kunna känna en stabil känslokurva som följer givna mönster och som inte bjuder på överraskningar i större utsträckning, men det kommer aldrig ske? Livet innebär förmodligen inte en given kurva av något slag och allra minst för min egen del? Jag är medveten om att svamlandet lever i det blå, men tankarna gör sitt och dessa är sällan givna eller särskilt resonerande, naturliga och förstående. Min hjärna lever i ständigt kaos, accepterat eller inte. Jag innehar en längtan efter någonting som förmodligen aldrig kommer upplevas. Åtminstonde kommer det ta lång tid att finna. Sökandet med en icke respons är en bidragande del till detta galenskap! Alltså galenskap i den tyngre bekantskapen och inte alls lindrig som jag önskat.
Dagdrömmarna genomsyrar stor del av min vakna tid. Det är onekligen inte det bästa för min existens, då det är oerhört lätt att tappa fortfästet och sväva bort till en annan planet som i vekligheten inte existerar. Samtidigt som det är skönt att kunna försvinna om bara för en kort stund.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det är fullständigt smärtsamt! Jag vill inte känna detta längre! Jag vill leva och INTE överleva! Ta mig till en plats där allting är frid och fröjd! Ett litet ljus i den mörka tunneln? Thanx?!
Jag är medveten om att det finns människor runt om i världen som dagligen upplever liknande situationer som mig och likså svält, fattigdom och krig, men samtidigt vill även jag inneha en känsla av tillfredställelse och må hyfsat bra. Är det mycket begärt? Mina tankar befinner sig i en negativ spiral och jag har inte den minsta aning om hur jag skall ta mig ur detta tankemönster som inte gynnar någon? Mitt liv fortgår i sin inglasade bubbla av ovisshet och ingen som helst framtidssyn eller gnutta hopp. Random knappen är given och livet går i repeat som en annan ledsam kärleksballad som aldrig vill hålla tyst. Skenet bedrar och det är oerhört lätt att slå på denna fixerade glada yta, men den verkliga sanningen lurar ständigt bakom raden av olika tillämpade masker för att tillfredställa omgivningen och samhället. Ingen vill blotta sitt hjärta (en gång för mycket) som ändå resulterar i sorg och besvikelse, inte heller jag. Det är alltför smärtsamt, ingen rim och reson och ingenting jag vill riskera.
Jag vet inte om jag någonsin kommer våga hoppa igen? Våga ta det känsliga klivet, ut i verkligheten och satsa på någonting så ovisst. Livet handlar förmodligen om att våga satsa och göra alla dessa ting som ger livet mening? Vad är egentligen meningen? Jag är less på alla dessa hinder som måste slås ner för att överhuvudtaget kunna nå fram, men till vilken nytta? Är det meningen att livet ska bestå av massa osäkra hinder som tar upp hela tankeverksamheten och görandet, för att ändå aldrig nå fram till det mål man suktar efter?
Livet är alltför komplext, för att jag överhuvudtaget skall förstå mig på det (under min levnadstid). Stundtals funderar jag kring om min existens gör sig gällande eller om hela mitt Jag är en stor illusion som någon galen vetenskapsman hittat på i sömnen. Det fanns en tid, då ett nyp i armen fick mig att vakna till och inse min egna existens och liv, men idag är jag inte lika övertygad. Eller så vill jag helt enkelt inte veta. Det är lättare att rumla runt i nattmössan och se vad livet har att erbjuda.
Min önskan är att kunna känna en stabil känslokurva som följer givna mönster och som inte bjuder på överraskningar i större utsträckning, men det kommer aldrig ske? Livet innebär förmodligen inte en given kurva av något slag och allra minst för min egen del? Jag är medveten om att svamlandet lever i det blå, men tankarna gör sitt och dessa är sällan givna eller särskilt resonerande, naturliga och förstående. Min hjärna lever i ständigt kaos, accepterat eller inte. Jag innehar en längtan efter någonting som förmodligen aldrig kommer upplevas. Åtminstonde kommer det ta lång tid att finna. Sökandet med en icke respons är en bidragande del till detta galenskap! Alltså galenskap i den tyngre bekantskapen och inte alls lindrig som jag önskat.
Dagdrömmarna genomsyrar stor del av min vakna tid. Det är onekligen inte det bästa för min existens, då det är oerhört lätt att tappa fortfästet och sväva bort till en annan planet som i vekligheten inte existerar. Samtidigt som det är skönt att kunna försvinna om bara för en kort stund.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det är fullständigt smärtsamt! Jag vill inte känna detta längre! Jag vill leva och INTE överleva! Ta mig till en plats där allting är frid och fröjd! Ett litet ljus i den mörka tunneln? Thanx?!
He's just not that into you..
Existerar särskilda "spelregler" (givna tecken) kring vetande om någon egentligen är intresserad respektive ointresserad? Speglar detta männikors komplexitet eller handlar det snarare om vår mer benägna enkelhet? Det känns oerhört motstridigt att detta tankesätt skulle kunna appliceras och gälla varje enskild människa? Personligen känns dessa "playing-rules" overkliga, samtidigt som vissa stratergier säkerligen (om inte omedvetet) efterlevs. Tuta och köra eller spela svårfångad och otillgänglig? Viljan är onekligen att inte vara alltför efterhängsen med viss "stalker-varning", men hur finnes denna omtalade balans? Existerar en balans som tilltalar alla?
"Han ringer inte eller hör inte av sig" - He's just not that into you.. Detta skulle kunna tolkas som ett givet tecken. Jag väljer att tro på detta (åtminstonde tillfälligt). Förmodligen har jag tillbringat alltför många timmar till analys och blindhet som inte leder någonvart oberoende på situation. Jag ser ingen anledning till att tuta och köra. Jag är alltför feg och har insett att punkten att våga ännu inte ligger inför mina fötter. Jag är oerhört rädd att bli sårad och avvisad. Jag vet inte hur jag skall gå tillväga. Jag vet ingenting.
"Han ringer inte eller hör inte av sig" - He's just not that into you.. Detta skulle kunna tolkas som ett givet tecken. Jag väljer att tro på detta (åtminstonde tillfälligt). Förmodligen har jag tillbringat alltför många timmar till analys och blindhet som inte leder någonvart oberoende på situation. Jag ser ingen anledning till att tuta och köra. Jag är alltför feg och har insett att punkten att våga ännu inte ligger inför mina fötter. Jag är oerhört rädd att bli sårad och avvisad. Jag vet inte hur jag skall gå tillväga. Jag vet ingenting.
Det komplexa livet i en kort summering..
Berg-o-dalbanan fortsätter med ett upp-å-ner gående känsloliv. Det finner ingen hejd och det är oerhört smärtsamt! Vissa stunder är gjädjen optimal, för att en kort stund senare dala hela vägen ner till den hemska avgrunden. Livet är komplext, kanske är det tjusningen? Jag har dock svårt att se vad tjusningen egentligen skulle vara, men kanske det en vacker dag uppenbarar sig för mig. Tjusningen med någonting överhuvudtaget verkar inte existera i mitt liv för tillfället, i alla fall är inte känslan bestående. Det känns som mitt liv lever i sin egna bubbla och bara väntar på att verkligheten skall komma ikapp, men den verkar sega sig och när detta kommer ske har jag ingen aning om.
Kvällen i ära, bjuder på en och annan öl i goda vänners sällskap. I morgon kväll blir det påskmat för hela slanten och jag hoppas på en trevlig helg! Jag känner egentligen ingen lust till någonting, men att hänga här i min ensamhet gör absolut inte saken bättre snarare ännu mer deprimerande och förkastligt.
Det är svårt att fokusera på någonting annat än det som för tillfället tar upp allting av mina tankar (hemlighet), men ska försöka göra allting för att släppa detta. Ingenting verkar gå i min väg och det är förmodligen bara att vänta och se om detta med går i stöpet eller om det bådar lite lycka (skulle visserligen inte tro det).
/Over and out
Nygaddad! YEY!
Lyckan är fullkomlig! Min nygaddade finfina arm.. me like a lot! It's awesome!
(Gjord av: xpetterx - House of Pain i Helsingborg).
En dag fylld av solsken och värme!
Äntligen! Äntligen! Äntligen! .. är våren här! Det känns som varaktig väntan i evighet! Det vackra vädret får mig att känna en annorlunda pigghet - rastlöshet och sömnighet avlöser varandra, mycket märkligt.
Jag har under den senaste perioden i mitt liv, insett hur otroligt snabbt tiden flyger förbi. Det dröjer inte förrän det är dags att skriva det avslutande examensarbete i utbildningen, vilket absolut kommer bli en enorm utmaning! Snart ska jag och min skrivarpartner välja ämnesområde, undra vad det kommer att bli? Allting ordnar sig.. det är mitt nya motto.
Kvällen till ära sker ingenting speciellt.. har kommit att bli ett stort fan av att slappa och ha det gott! Imorgon blir det förmodligen grillning, tårtkalas, möjligtvis lite öl pimpling i goda vänners sällskap minsann! Hoppas det våriga vädret håller i sig!
Cheers!
Jag har under den senaste perioden i mitt liv, insett hur otroligt snabbt tiden flyger förbi. Det dröjer inte förrän det är dags att skriva det avslutande examensarbete i utbildningen, vilket absolut kommer bli en enorm utmaning! Snart ska jag och min skrivarpartner välja ämnesområde, undra vad det kommer att bli? Allting ordnar sig.. det är mitt nya motto.
Kvällen till ära sker ingenting speciellt.. har kommit att bli ett stort fan av att slappa och ha det gott! Imorgon blir det förmodligen grillning, tårtkalas, möjligtvis lite öl pimpling i goda vänners sällskap minsann! Hoppas det våriga vädret håller i sig!
Cheers!
Glädjen är inte särskilt långvarig..
Det var flera veckor sedan gråten levde i ständig uppmärksamhet, men i detta nu känns det som om den är påväg att återupplivas. Inte i direkt fysisk mening utan snarare inombords. Jag är oerhört trött på denna berg-o-dalbana av negativa känslor, allting jag önskar är att vara lycklig och tillfreds med livet i helhet. Detta är olyckligtvis inte verklighet, men jag väntar innerligt att detta skall ske inom en snar framtid. Längtar efter att möta mitt vanliga Jag igen! Frågan är när det kommer att ske? Femtio år känns som ett outhördligt tidsspann och ett overkligt sådant, men ingenting förvånar mig längre. Det känns som om ingenting blir till vad jag önskat vilket är oerhört frustrerande och närtintill outhärdligt i långa loppet. Jag vill leva nu och inte om femtio år! Snälla, ta mig till ett ställe där alla motgångar inte ständigt drabbar mig!
