No matter what..
Den oerhörda hemska känsla som infinner sig är resultatet av vad som genomlevts den senaste perioden av mitt liv. Jag upplever livet som en ständig kamp som varje dag erbjuder överraskande prövningar av olika slag. Denna prövning kommer sträcka sig under flera månader och förmodligen år. Jag försöker att bromsa mig själv, då tankarna med lätthet skenar iväg bakåt i tiden, men varje gång är ett misslyckande. Viljan är att blicka framåt, men det är oerhört svårt och näst intill omöjligt. Mina senaste år i livet, spelas sakta upp i film format framför mina ögon och tårarna finner ingen hejd. Det känns skönt när tårarna sipprar ner för min kind, men samtidigt kvävs mitt hjärta av sorg. Jag är väl medveten om att alla dessa minnen tillhör det förflutna och att detta aldrig mer kommer att upplevas i den form som önskas. Det är otroligt svårt att släppa det liv som aldrig riktigt levts.
Jag är medveten om att denna börda inte hör hemma på mina axlar, men den är oerhört svår att skaka av sig. Viljan är inte att skuldbelägga mig själv och ingenting talar för att misstagen enbart tillskrivs mig. Jag är villig att lära mig av mina misstag och den önskan kommer förhoppningsvis att uppfyllas. Jag längtar efter den tid, då jag med lätthet förmår mig själv att blicka tillbaka och inse att denna prövning spelade sin goda roll och påverkade mitt liv till att bli det bästa. Jag är dock inte övertygad om att detta någonsin kommer att ske. Jag vill gärna tro på detta påstående, men det är ingenting som kommer att upplevas inom den närmaste framtiden.
Jag vill dock påstå att klättrandet uppför denna leriga avgrund har tagit sin början. Sakta men säkert infinner sig förnyade insikter av stärkande slag. Jag vill inte misslyckas och trilla tillbaka utan snarare kämpa för att en vacker dag betrakta denna avgrund som någonting som endast existerade i mitt förflutna.
Förnyade insikter ger mig hopp..
Jag har tillbringat eftermiddagen tillsammans med en oemotståndlig, förtjusande, underbar nyfunnen vän. Det är näst intill omöjligt att släppa ögonkontakten samtidigt som en annorlunda känsla infinner sig. Jag syftar naturligtvis till den överväldigande boken: Hemligheten (skriven av Dan Josefsson och Egil Linge). Jag är oerhört tacksam till att denna bok skrivits, eftersom den bidrar till förnyade insikter som ger mig hopp.
Jag har personligen kommit i kontakt med anknytningsteorin (en modern psykologisk teori) under min utbildning (äntligen en teori som inte upplevs som totalt oförstårlig och komplex) och det är en oerhört intressant läsning, samtidigt som den är möjlig att relatera till och faktiskt förstå. Visserligen krävs ett ständigt kritiskt öga, men idag är alla förslag och teorier välkomna. Allting i hopp om att förstå min egen situation, i större utsträckning. Jag upplever att bokens innehåll sammanfaller väl med mina egna uppfattningar och föreställningar, angående vad det är som kan tänkas påverka människor i en relation såväl som människor i önskan om en relation. Därtill tror jag att barndomens upplevelser till stor del kan påverka våra upplevelser i vårt vuxna liv.
Jag liksom författarna upplever att många människor innehar en önskan om att finna den "rätta". Däremot är det få som inser att detta ständiga sökande är ett sätt att skydda sig själv emot smärta och behålla den eftertraktade kontrollen. Bilden av den "rätta" är endast en fantiserad person som tillskrivs en rad specifika önskedrömmande egenskaper. Önskan är att tillrättavisas till en underbar plats där allting lever i harmoni, utan att kämpa och uppleva den möda som det faktiskt kostar att ta sig dit. Tanken och sökandet efter den "rätta" skapar flertal hinder som förmåga att skapa närhet till människor som egentligen finns alldeles nära samt passivitet i en föreställning om att problem ska lösa sig självt. Detta innebär onekligen att varaktiga kärleksrelationer har svårt att uppstå och upplevas.
En annan förekommande "tanke-skylt" är när människor införlivas med tankar kring det stora misstaget att skapa en kärleksrelation med en person som egentligen inte anses vara den "rätta" kandidaten att spendera resten av livet tillsammans med. Ingen människa kan vara säker på vad framtiden har att erbjuda och därför finns inga som helst realistiska tankar i dessa tankar. Med detta menas att om endast människor som är säkra på framtiden skulle kunna skapa varaktiga kärleksrelationer, skulle inga relationer kunna skapas - what so ever.
Jag har personligen kommit i kontakt med anknytningsteorin (en modern psykologisk teori) under min utbildning (äntligen en teori som inte upplevs som totalt oförstårlig och komplex) och det är en oerhört intressant läsning, samtidigt som den är möjlig att relatera till och faktiskt förstå. Visserligen krävs ett ständigt kritiskt öga, men idag är alla förslag och teorier välkomna. Allting i hopp om att förstå min egen situation, i större utsträckning. Jag upplever att bokens innehåll sammanfaller väl med mina egna uppfattningar och föreställningar, angående vad det är som kan tänkas påverka människor i en relation såväl som människor i önskan om en relation. Därtill tror jag att barndomens upplevelser till stor del kan påverka våra upplevelser i vårt vuxna liv.
Jag liksom författarna upplever att många människor innehar en önskan om att finna den "rätta". Däremot är det få som inser att detta ständiga sökande är ett sätt att skydda sig själv emot smärta och behålla den eftertraktade kontrollen. Bilden av den "rätta" är endast en fantiserad person som tillskrivs en rad specifika önskedrömmande egenskaper. Önskan är att tillrättavisas till en underbar plats där allting lever i harmoni, utan att kämpa och uppleva den möda som det faktiskt kostar att ta sig dit. Tanken och sökandet efter den "rätta" skapar flertal hinder som förmåga att skapa närhet till människor som egentligen finns alldeles nära samt passivitet i en föreställning om att problem ska lösa sig självt. Detta innebär onekligen att varaktiga kärleksrelationer har svårt att uppstå och upplevas.
En annan förekommande "tanke-skylt" är när människor införlivas med tankar kring det stora misstaget att skapa en kärleksrelation med en person som egentligen inte anses vara den "rätta" kandidaten att spendera resten av livet tillsammans med. Ingen människa kan vara säker på vad framtiden har att erbjuda och därför finns inga som helst realistiska tankar i dessa tankar. Med detta menas att om endast människor som är säkra på framtiden skulle kunna skapa varaktiga kärleksrelationer, skulle inga relationer kunna skapas - what so ever.
"Tiden läker alla sår"..
Jag är inte särskilt övertygad om att "tiden läker alla sår". Hur lång tid krävs för att "läka"? Helandeprocessen har, för mig, bara börjat även om den hemska "bomben" small framför mina ögon för cirka två månader sedan. Det känns som hela Jag är ett stort öppet sår och den tid som går, upplevs som evighetens evighet. Det finns stunder, då den enda utvägen skulle vara att ge upp.. men samtidigt vill jag inte ge upp. Jag hade en tro om att vara en stark människa, men när jag minst anar det ramlar jag tillbaka till ruta ett och inser plötsligt att så inte är fallet. Hur ska jag gå tillväga för att bli mitt starka Jag igen? Förmodligen finns inget entydigt svar på denna fråga. Allting är snarare upp till mig och det är mitt ansvar att eftersträva min egen vilja. Vad är min vilja? Det är oerhört många frågor som cirkulerar i mitt huvud, men kommer jag någonsin få några verkliga svar? Jag lever numera i ovisshet och det känns otroligt frustrerande. Jag känner mig som en skör ängel av glas som snart brister, slår i golvet och går i tusen bitar. Ingenting känns längre säkert, ingenting känns som Jag. Varje dag är en oändlig kamp och jag önskar att den kunde vara över. Finns det överhuvudtaget ett avslut?
Det efterlängtade giftemålet..
Äntligen prinsessa och prins!
YEY!
YEY!
Det är oundvikligt att förbigå dagens glädjande nyhet angående prinsessans och blivande prinsens (Daniel Westling) kommande giftemål. Det är en fullständigt unik händelse, vilket säkerligen upplevs glädjande för många. Jag känner mig dock relativt "mättad" redan efter en halv timme av överrösande information. Tv-kanalerna kommer förmodligen gå fullständigt varma dagen/veckan/månaderna lång. Det är dock härligt att se den uppståndelse som denna händelse resulterar i såväl som det svenska folkets engagemang.
CONGRATZ!
(Bild: www.expressen.se)
CONGRATZ!
(Bild: www.expressen.se)
I gryningsljuset..
.. har jag fortfarande inte somnat. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar på klockan, tiden tickar vidare oavsett. Morgonen är här och jag inser att denna natt endast tilldelat mig högst två timmars sömn och fem timmars grubblande, tänkande och floder av tårar. En zombi-liknande människa drar täcket över huvudet och känner inte alls för att kliva upp, men inser snart att skolan kallar och idag finns ingen utväg. Varje kliv känns blytungt och ögonen öppnas sakta och motvilligt. Snart vaknar jag till liv för andra gången, i en värmande (uppiggande ?) dusch, hur kom jag hit? Tårarna visar sig återigen (tvåmiljonde gången) och jag orkar inte längre hålla dem tillbaka utan låter dem blandas med det varma vattnet från mitt duschmunstycke som ger hörselskador..
.. morgonen känns oerhört tung och alla dessa onda tankar gör ingenting lättare. I snigelfart klär jag på mig och upptäcker, trots mitt tillstånd i sovande dvala, att byxornas omfång minskats (eller är det jag som minskat?) efter sista svart-vit-randiga strumpan upptäcker jag till min ilska att tröjan sitter bakåfram. Jag tappar sugen och måste sätta mig ner på sängen för ett djupt andetag. Jag är inte långt ifrån ihop-brytnings-punkten. Livet känns som en kilometerslång trappa, jag tar två steg upp men ramlar direkt ett steg ner..
.. ingenting smakar, aptiten är minus noll men mättas dock av en aning filmjölk. Nyheterna har ingen direkt nyhet att förtälja mer än att det idag beräknas bli 2 grader i skånska markerna. Snart upptäcker jag att klockan är mycket och måste rusa till bussen (cyklar inte vintertid, alltför dåliga erfarenheter av detta). Bussen är som vanligt fem minuter sen vilket resulterar i raskande fotsteg till tåget. Det sköna snabba Ö-tåget räcker tiden inte till för utan blir tvingad till att snällt invänta det lilafärgade Pågatåget som transporterar mig i snigelfart och tar sjutusentimmar..
.. den ljuva musiken (Anna Ternheim) får mig att slappna av för en stund. Det känns relativt okay även om tårarna existerar i ögonvrån. Äntligen framme i Malmö och högskolan, inleds alltid dagen med en god och värmande kaffe (dagliga drogen) i väntan på att föreläsningen ska börja. Föreläsningen är helt okay men natten tar ut sin rätt och jag känner mig inte särskilt koncentrerad, pigg eller vaken. Äntligen får jag bege mig hemåt igen, efter en tre timmars lång och tröttande skoldag..
.. slappar skönt i min lilla mini-soffa. Är medveten om att jag borde plugga, men har ännu inte kommit så långt. Imorgon är ännu en ny dag och jag hoppas innerligt att kommande natt tillåter mig sova, sova, sova!
.. morgonen känns oerhört tung och alla dessa onda tankar gör ingenting lättare. I snigelfart klär jag på mig och upptäcker, trots mitt tillstånd i sovande dvala, att byxornas omfång minskats (eller är det jag som minskat?) efter sista svart-vit-randiga strumpan upptäcker jag till min ilska att tröjan sitter bakåfram. Jag tappar sugen och måste sätta mig ner på sängen för ett djupt andetag. Jag är inte långt ifrån ihop-brytnings-punkten. Livet känns som en kilometerslång trappa, jag tar två steg upp men ramlar direkt ett steg ner..
.. ingenting smakar, aptiten är minus noll men mättas dock av en aning filmjölk. Nyheterna har ingen direkt nyhet att förtälja mer än att det idag beräknas bli 2 grader i skånska markerna. Snart upptäcker jag att klockan är mycket och måste rusa till bussen (cyklar inte vintertid, alltför dåliga erfarenheter av detta). Bussen är som vanligt fem minuter sen vilket resulterar i raskande fotsteg till tåget. Det sköna snabba Ö-tåget räcker tiden inte till för utan blir tvingad till att snällt invänta det lilafärgade Pågatåget som transporterar mig i snigelfart och tar sjutusentimmar..
.. den ljuva musiken (Anna Ternheim) får mig att slappna av för en stund. Det känns relativt okay även om tårarna existerar i ögonvrån. Äntligen framme i Malmö och högskolan, inleds alltid dagen med en god och värmande kaffe (dagliga drogen) i väntan på att föreläsningen ska börja. Föreläsningen är helt okay men natten tar ut sin rätt och jag känner mig inte särskilt koncentrerad, pigg eller vaken. Äntligen får jag bege mig hemåt igen, efter en tre timmars lång och tröttande skoldag..
.. slappar skönt i min lilla mini-soffa. Är medveten om att jag borde plugga, men har ännu inte kommit så långt. Imorgon är ännu en ny dag och jag hoppas innerligt att kommande natt tillåter mig sova, sova, sova!
What is love?
I min värld är kärlek ett oslagbart äventyr och en spännande upptäcktsresa där inga verkliga vägar eller navigationshjälpmedel existerar. Det är i stället känslor som får lov att visa vägen och ingenting annat är längre betydelsefullt. Vilka känslor är äkta? Vad är kärlek? Älskar jag min mor/far? JA. Älskar jag min hund? JA. Älskar jag min partner? JA. Kärlek är omöjlig att mäta samtidigt som kärlek är obeskrivningsbar, då känsla och upplevelse varierar.
Kärlek handlar inte enbart om en känsla utan skapar lycka, förvirring, kaos, förtvivlan, glädje och sorg. Kärlek är ett risktagande som att kasta sig utför ett högt bergsstup utan livrem, ovetendes om vad som kommer att ske. Kärlek kan vara det största misstaget eller den största chansningen.
Kärlek är stark och svår att hantera samt svår att förstå. Kärlek kan hållas levande i tusen år samtidigt som kärlek är oerhört skör och kan brista i vilken sekund som helst. Den som en gång känt kärlek går sällan därifrån opåverkad.
Jag har upplevt kärlek flertal gånger, men aldrig har den varit så stark som i den senaste chansningen. Jag är glad över att få uppleva kärlek samtidigt som det känns som ett enormt misstag. Jag gav av hela mig själv, men ändå slutade allting i sorg och olycka. Detta har brytit ner mig till den djupaste avgrund och jag är inte säker på om jag vågar chansa och hoppa ännu en gång till. Känslan av att bli sviken och lämnad gör oerhört ont och skapar en enorm rädsla för att uppleva samma sak igen. Känslan av rädsla är större än känslan av kärlek vilket bidrar till en osäkerhet i att våga. Kommer jag någonsin att våga?
Kärlek handlar inte enbart om en känsla utan skapar lycka, förvirring, kaos, förtvivlan, glädje och sorg. Kärlek är ett risktagande som att kasta sig utför ett högt bergsstup utan livrem, ovetendes om vad som kommer att ske. Kärlek kan vara det största misstaget eller den största chansningen.
Kärlek är stark och svår att hantera samt svår att förstå. Kärlek kan hållas levande i tusen år samtidigt som kärlek är oerhört skör och kan brista i vilken sekund som helst. Den som en gång känt kärlek går sällan därifrån opåverkad.
Jag har upplevt kärlek flertal gånger, men aldrig har den varit så stark som i den senaste chansningen. Jag är glad över att få uppleva kärlek samtidigt som det känns som ett enormt misstag. Jag gav av hela mig själv, men ändå slutade allting i sorg och olycka. Detta har brytit ner mig till den djupaste avgrund och jag är inte säker på om jag vågar chansa och hoppa ännu en gång till. Känslan av att bli sviken och lämnad gör oerhört ont och skapar en enorm rädsla för att uppleva samma sak igen. Känslan av rädsla är större än känslan av kärlek vilket bidrar till en osäkerhet i att våga. Kommer jag någonsin att våga?
Saturday afternoon
Dagarna passerar snabbt förbi utan någon särskild notering. Mitt liv är tillsvidare på uppehälle samtidigt som omvärlden lever i full blom. Idag är endast ännu en dag, i raden av många och jag känner ingen särskild glädje. Ytan speglar förmodligen en relativt stabil bild, men livet inombords speglar snarare kaos. Det känns som om jag befinner mig på botten av en lerig brunn och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att ta mig upp. Jag känner mig hjälplös och ljuset i tunneln existerar knappast. Livet levs endast på rutin genom inlärda mönster och "måsten" med endast en randomknapp tillgänglig. Allting som någonsin varit betydelsefullt är raka motsatsen och det skrämmer mig. Will you catch me when I fall?
Kvällen i ära innebär ett trevligt besök som förmodligen kan skingra tankarna för en stund. Därmed tillkommer dagens "måsten" : städa, duscha, handla och laga mat. Here I go.. starts now!
Kvällen i ära innebär ett trevligt besök som förmodligen kan skingra tankarna för en stund. Därmed tillkommer dagens "måsten" : städa, duscha, handla och laga mat. Here I go.. starts now!
Destination: unknown
- Var kommer du ifrån?
- Lund, men är uppvuxen i värmland
- Vilket land kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Var kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Vilken stad kommer du ifrån?
- Lund, men är uppvuxen i värmland
- Lund, men är uppvuxen i värmland
- Vilket land kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Var kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Vilken stad kommer du ifrån?
- Lund, men är uppvuxen i värmland
År 1983 (den 15 februari) föddes en flicka som kom att heta Han MinJung. Modern levde utan vetskap om att flickan överhuvudtaget existerade i magen fram till sjätte månaden av graviditeten, strax efter föddes flickan och modern beslöt sig för att inte behålla barnet. Till en början led barnet av kolik såväl som gulsot, undernäring och svartmässling, men överlevde under alla omständigheter. Under sina första fem levnadsmånader levde flickan i barnhem och i fosterfamilj, för att sedan bli omhändertagen av en underbar familj i Sverige.
Livet gick vidare och av en slump fick flickan (den unga kvinnan) kontakt med en "social woker" vid SWS (adoptionsservice) i Sydkorea, genom ett forum på internet. Kvinnan som flickan kommit i kontakt med bad om hennes "nummer" men vad menades? Nummer? Flickan kom ihåg ett brev som sändes med resan till Sverige och det visade sig att detta brev innehöll ett nummer som gjorde att kvinnan kunde identifiera barnet på en bråkdels sekund. Denna värdefulla kontakt resulterade i förnyade uppgifter om flickans biologiska föräldrar och det uppbringade naturligtvis tankar och funderingar kring det egentliga ursprunget.
Kontakten med SWS utvecklades och det dröjde inte länge tills flickan påbörjade brevkontakt med sin biologiska moder. Det visade sig att anledningen till adoptionen till stor del utgjordes av det faktum att modern var ogift (vilket inte var acceptabelt) och att hennes fader led av sjukdomen TBC. Fadern till flickan är relativt okänd, då modern och fadern träffades sporadiskt under en tid och utmynnade till ingen som helst kontakt. Moderns fader uttryckte innan sin död - "find her for sure"..
Idag lever modern som en gift kvinna sedan ett antal år tillbaka och tre år efter flickans födelse, föddes likaså en liten pojke (flickans broder). Bilden av deras liv upplevs som harmonisk där materiella ting inte verkar vara det mest betydelsefulla utan snarare livet i sig. Brodern blev oerhört glad över att höra om systern, då det länge varit hans högst önskan - en syster. Modern hade i alla dessa år hållit flickan hemlig, ingen visste någonting förutom den närmaste släkten och i samband med flickans kontakt uppdagades detta för såväl mannen som sonen. Det blev naturligtvis chockartat men accepterades och godtogs som en positiv nyhet.
Internet öppnar naturligtvis många positiva dörrar i den bemärkelsen att det underlättar kontakt och gör den lättillgänglig. Tyvärr, var det längesen jag hörde någonting från min moder eller broder. Jag har ingen aning om vad det egentligen beror på, men kan tänka mig att tankarna och funderingarna om varandra förekommer i perioder. Det är likaså en relativt besvärlig process med att skicka brev såväl mejl över internet, då SWS ska översätta breven från svenska till koreanska och det motsatta. Det var som sagt längesen jag fick något svar, men jag ger inte upp!
Livet gick vidare och av en slump fick flickan (den unga kvinnan) kontakt med en "social woker" vid SWS (adoptionsservice) i Sydkorea, genom ett forum på internet. Kvinnan som flickan kommit i kontakt med bad om hennes "nummer" men vad menades? Nummer? Flickan kom ihåg ett brev som sändes med resan till Sverige och det visade sig att detta brev innehöll ett nummer som gjorde att kvinnan kunde identifiera barnet på en bråkdels sekund. Denna värdefulla kontakt resulterade i förnyade uppgifter om flickans biologiska föräldrar och det uppbringade naturligtvis tankar och funderingar kring det egentliga ursprunget.
Kontakten med SWS utvecklades och det dröjde inte länge tills flickan påbörjade brevkontakt med sin biologiska moder. Det visade sig att anledningen till adoptionen till stor del utgjordes av det faktum att modern var ogift (vilket inte var acceptabelt) och att hennes fader led av sjukdomen TBC. Fadern till flickan är relativt okänd, då modern och fadern träffades sporadiskt under en tid och utmynnade till ingen som helst kontakt. Moderns fader uttryckte innan sin död - "find her for sure"..
Idag lever modern som en gift kvinna sedan ett antal år tillbaka och tre år efter flickans födelse, föddes likaså en liten pojke (flickans broder). Bilden av deras liv upplevs som harmonisk där materiella ting inte verkar vara det mest betydelsefulla utan snarare livet i sig. Brodern blev oerhört glad över att höra om systern, då det länge varit hans högst önskan - en syster. Modern hade i alla dessa år hållit flickan hemlig, ingen visste någonting förutom den närmaste släkten och i samband med flickans kontakt uppdagades detta för såväl mannen som sonen. Det blev naturligtvis chockartat men accepterades och godtogs som en positiv nyhet.
Internet öppnar naturligtvis många positiva dörrar i den bemärkelsen att det underlättar kontakt och gör den lättillgänglig. Tyvärr, var det längesen jag hörde någonting från min moder eller broder. Jag har ingen aning om vad det egentligen beror på, men kan tänka mig att tankarna och funderingarna om varandra förekommer i perioder. Det är likaså en relativt besvärlig process med att skicka brev såväl mejl över internet, då SWS ska översätta breven från svenska till koreanska och det motsatta. Det var som sagt längesen jag fick något svar, men jag ger inte upp!
Ge mig VÅR!
.. när våren äntligen är kommen, betyder det i sin tur att sommaren snart är här! Jag börjar tröttna på denna slaskvinter! Har ingenting emot vinter som årstid, då det samtidigt kan vara det mest underbara att uppleva solsken i kombination med snö, men detta som jag traskat runt i idag är allting förutom härligt. Ett halvt steg i sänder med rädsla för att "drutta" på rumpan (g(o)umpen) som det så fint heter i skåne. Jag är medveten om att det inte blir mer solsken genom mitt klagande men idag känner jag behovet av att klaga. Livet är en helvetes berg-o-dalbana.. och förhoppningsvis kan lite förbannande göra dagen till den lite bättre.
Denna härliga bild av skånska-rosa-träd (körsbär?) kanske kan liva upp dagens nedstämda stämmning. Jag ser dock fram emot sommaren! Det kommer förhoppningsvis bli den mest underbara tid som upplevts på länge, då jag tagit beslutet om att inte slava på ålderdomshem för åttonde sommaren i rad. Jag ska leva livet och fylla det med trivsamma och gjädjande stunder istället för att vistas i en otacksam, stressande och tårgråtande miljö. Jag är dock tacksam för tillbringande år men det har kommit till en punkt, då innebärande arbete inte är värt slit-slantarna som betalas in på bankkontot.
Är klar med min utbildning om cirka ett år, det känns skönt att det börjar närma sig slutet men samtidigt skrämmande. Söka jobb, söka jobb, söka jobb.. och hoppas på att någon trevlig arbetsgivare vill mer än ett nöjdsamt "tack men nej tack". Var ska jag bo? Var vill jag bo? Jag förmår mig inte att tänka på det i större utsträckning. Har under senaste två månaderna kommit till insikt med att framtiden inte kan påverkas.. det som sker det sker. Det är svårt att se någon direkt framtid som jag känner mig idag.. då den nyligen kraschat framför mina ögon. Det är oerhört svårt att ställa om sig, ingenting som sker i en handvändning (Sometimes life sucks)..
YEY!
Denna härliga bild av skånska-rosa-träd (körsbär?) kanske kan liva upp dagens nedstämda stämmning. Jag ser dock fram emot sommaren! Det kommer förhoppningsvis bli den mest underbara tid som upplevts på länge, då jag tagit beslutet om att inte slava på ålderdomshem för åttonde sommaren i rad. Jag ska leva livet och fylla det med trivsamma och gjädjande stunder istället för att vistas i en otacksam, stressande och tårgråtande miljö. Jag är dock tacksam för tillbringande år men det har kommit till en punkt, då innebärande arbete inte är värt slit-slantarna som betalas in på bankkontot.
Är klar med min utbildning om cirka ett år, det känns skönt att det börjar närma sig slutet men samtidigt skrämmande. Söka jobb, söka jobb, söka jobb.. och hoppas på att någon trevlig arbetsgivare vill mer än ett nöjdsamt "tack men nej tack". Var ska jag bo? Var vill jag bo? Jag förmår mig inte att tänka på det i större utsträckning. Har under senaste två månaderna kommit till insikt med att framtiden inte kan påverkas.. det som sker det sker. Det är svårt att se någon direkt framtid som jag känner mig idag.. då den nyligen kraschat framför mina ögon. Det är oerhört svårt att ställa om sig, ingenting som sker i en handvändning (Sometimes life sucks)..
YEY!
"PB" rättegången..
Fyra personer knutna till PB (Pirate Bay) står inför rätta och krävs på 117 miljoner kronor av skivbolag, filmbolag och dataspelsföretag. Skadeståndskravet bygger till stor del på den förlust som kan tänkas anknytas till skivbolagen, genom att människor finner mindre intresse för att köpa skivor och ladda ner musik legalt. Är detta "brott" uppenbart? Var i ligger brottet?
I mina ögon är upphovsrätten ett faktum som givetvis ska respekteras men i detta fall är dessa fyra personer "medarbetare" och inte dem som utgör det "första steget" till att filerna kopieras och publiceras för illegal nedladdning. Detta är inte "rätt" sätt att stoppa illegal nedladdning, då utfallet av denna rättegång förmodligen inte kommer förändra någonting.
Med tanke på att "artisterna" själva, i egen hög person, inte befann sig på rättegången kan jag inte undgå att undra vad detta egentligen handlar om?
Jag har svårt att tro att denna rättegång eller en "fildelningslag" för den delen kommer att bidra till den förändring som önskas. Tekniken kommer fortsätta att utvecklas och det kommer alltid finnas människor som motsätter sig detta. Givetvis ska upphovsmännen få betalt för sitt arbete, men i takt med utvecklingen bör det finnas andra sätt att tillgå tillskillnad från att "stämpla" alla illegala nedladdare - tjuvar.
Jag kan tänka mig att "artisternas" intäckter till största del utgörs av konserter. Skivornas pris är inte rimliga med tanke på vad det kostar att tillverka en skiva. Visserligen läggs det ner enormt arbete på att spela in dessa skivor men det är samtidigt konserterna som gör dem "verkliga" och där pengar håvas in. Hur många kronor går egentligen till själva artisten i jämförelse med skivbolaget?
Gällande den legala nedladdning är inte dessa priser heller särskilt realistiska. Det måste finnas en lösning som tilltalar fler människor? Med tanke på illegal nedladdning borde denna möjlighet öppna många dörrar i positiv bemärkelse, eftersom nästan all musik kan finnas. Jag kan tänka mig att "små artister" som ännu inte blivit upptäckta, uppmärksammas i större utsträckning vilket kan leda till att människor faktiskt köper deras musik. Per Gessle är en av många artister som är emot illegal fildelning och har sagt att skivförsäljning gått ner i samband med detta. Kan det inte bero på att människor inte är intresserade av att köpa hans skivor, i samma utsträckning som tidigare? Hur kan vi veta att skivförsäljningen endast beror på illegal fildelning?
I mina ögon är upphovsrätten ett faktum som givetvis ska respekteras men i detta fall är dessa fyra personer "medarbetare" och inte dem som utgör det "första steget" till att filerna kopieras och publiceras för illegal nedladdning. Detta är inte "rätt" sätt att stoppa illegal nedladdning, då utfallet av denna rättegång förmodligen inte kommer förändra någonting.
Med tanke på att "artisterna" själva, i egen hög person, inte befann sig på rättegången kan jag inte undgå att undra vad detta egentligen handlar om?
Jag har svårt att tro att denna rättegång eller en "fildelningslag" för den delen kommer att bidra till den förändring som önskas. Tekniken kommer fortsätta att utvecklas och det kommer alltid finnas människor som motsätter sig detta. Givetvis ska upphovsmännen få betalt för sitt arbete, men i takt med utvecklingen bör det finnas andra sätt att tillgå tillskillnad från att "stämpla" alla illegala nedladdare - tjuvar.
Jag kan tänka mig att "artisternas" intäckter till största del utgörs av konserter. Skivornas pris är inte rimliga med tanke på vad det kostar att tillverka en skiva. Visserligen läggs det ner enormt arbete på att spela in dessa skivor men det är samtidigt konserterna som gör dem "verkliga" och där pengar håvas in. Hur många kronor går egentligen till själva artisten i jämförelse med skivbolaget?
Gällande den legala nedladdning är inte dessa priser heller särskilt realistiska. Det måste finnas en lösning som tilltalar fler människor? Med tanke på illegal nedladdning borde denna möjlighet öppna många dörrar i positiv bemärkelse, eftersom nästan all musik kan finnas. Jag kan tänka mig att "små artister" som ännu inte blivit upptäckta, uppmärksammas i större utsträckning vilket kan leda till att människor faktiskt köper deras musik. Per Gessle är en av många artister som är emot illegal fildelning och har sagt att skivförsäljning gått ner i samband med detta. Kan det inte bero på att människor inte är intresserade av att köpa hans skivor, i samma utsträckning som tidigare? Hur kan vi veta att skivförsäljningen endast beror på illegal fildelning?
LOST maraton..
Tillbringat stor del av eftermiddagen till att (äntligen) se säsongens nya avsnitt av LOST. Det var fyra oerhört spännande och uppslukande avsnitt, snyggt jobbat! Till en början upplevde jag inte serien särskilt tillfredställande men ändrade snabbt min uppfattning efter att riktigt tillåta mig undersöka alla positiva sidor. Kan knappt bärga mig vad som komma skall, lite av ett Lost-freak kan tänkas. Jag är inte någon direkt fantast av serier vanligtvis men detta tycker jag om. Karaktärerna känns levande och nära, vilket avger en viss charm och dragningskraft. Det bästa är maraton!
Just an ordinary day..
Idag är en "vanlig" dag.. då jag inte har några som helst planer, vilka genererar i stordåd. Dagen kommer mestadels innehålla plugg, plugg och åter plugg (min tanke, men vet aldrig vart det bär hän). Dagen bjuder på solsken och kyla (om jag inte misstar mig, inte varit utanför dörren ännu).. granne nummer 1 borrar ivrigt och ständigt med slagborren i betongväggen, granne nummer 2 (hunden) skäller dagarna i ända (stackars krake som är ensam hemma). Min underbara "dumburk" lade, i detta NU, av.. endast myrornaskrig på samtliga kanaler. Undrar om detta beror på min uråldriga lilla vän eller om det är ComHem som krånglar igen (?). En fattig student har tyvärr inte råd att köpa en ny, finfin tv med vacker bild.
Min kära mor åkte hem tidigt imorse.. konstigt nog saknas hon redan (TACK, mycket trevligt besök!). Födelsedagen var fin med god mat och sällskap vilket är guld värt! Tiden går undan.. tyckte inte det var längesen jag fyllde tjugo och var överlycklig att äntligen få handla alkoholhaltiga drycker på systembolaget. Den dagen finns fortfarande med i mitt minne, då jag arbetade i Sälen.. första gången och handlade för etttusenetthundrakronor, kassörskan trodde jag var galen. Sex år senare måste jag oftast visa legitimation vid köp av folköl och tobak. Det är alltid lika roligt att se kassörskans min, då det är otroligt många år sedan jag var arton.
Citerar härmed ett samtal mellan min älskade bror och hans vän:
"Jag fyller tjugotvå i år"
"Nej, du fyller tjugotre"
"Men, då har jag ju missat ett helt år"
Min kära mor åkte hem tidigt imorse.. konstigt nog saknas hon redan (TACK, mycket trevligt besök!). Födelsedagen var fin med god mat och sällskap vilket är guld värt! Tiden går undan.. tyckte inte det var längesen jag fyllde tjugo och var överlycklig att äntligen få handla alkoholhaltiga drycker på systembolaget. Den dagen finns fortfarande med i mitt minne, då jag arbetade i Sälen.. första gången och handlade för etttusenetthundrakronor, kassörskan trodde jag var galen. Sex år senare måste jag oftast visa legitimation vid köp av folköl och tobak. Det är alltid lika roligt att se kassörskans min, då det är otroligt många år sedan jag var arton.
Citerar härmed ett samtal mellan min älskade bror och hans vän:
"Jag fyller tjugotvå i år"
"Nej, du fyller tjugotre"
"Men, då har jag ju missat ett helt år"
Du, Du, Du..
Du fick mig att skratta..
Du fick mig att le..
Du fick mig att vilja vara Jag..
Du fick mig att le ännu mer..
Du fick mig att må bra..
Du fick mig att trivas..
Du fick mig att se..
Du fick mig att önska..
Du fick mig att sakna..
Du fick mig att längta..
.. å Du fick mig att älska..
Du fick mig att le..
Du fick mig att vilja vara Jag..
Du fick mig att le ännu mer..
Du fick mig att må bra..
Du fick mig att trivas..
Du fick mig att se..
Du fick mig att önska..
Du fick mig att sakna..
Du fick mig att längta..
.. å Du fick mig att älska..
I want to live, not survive..
Det har gått sju veckor sedan "bomben" small.. (tre dagar innan det nya året). Det kom verkligen som en chock (hur klyschigt det än låter). Fyra dagar innan lämnade jag dig för att fira Jul med min familj.. sex dagar efter, har du redan flyttat ifrån staden.
Jag är medveten om att jag måste släppa dig.. men hur ska jag gå tillväga? Hur förmår jag mig själv att släppa någon som jag fortfarande älskar så innerligt? Jag önskar ibland att jag vore en robot med en on/off knapp där jag kunde stänga av mina känslor men tyvärr, så är inte fallet. Jag måste tillåta mig själv att gråta, vara ledsen och förtvivlad.. det är en del av sorgeprocessen. Varje dag är en "kämpande dag" - en ansträngning, men jag vill leva inte överleva!
Tankarna cirkulerar runt i "papiljotten" som en karusell.. jag vet ingenting längre. Jag trodde att jag kände dig men jag misstog mig. Jag vet inte om jag längre känner mig själv.. jag måste hitta tillbaka! Jag upplever mig själv som en förvirrad själ omkringvandrandes i Saharas öken.. rädd för att fastna i kvicksanden.
Stundtals känns livet inte längre verkligt. Det som jag trodde att Du och Jag byggt upp tillsammans betyder inte längre någonting. Jag känner igen livslust.. som att blåsa upp en ballong och smälla den med en gång. Du och Jag hade aldrig någon framtid, det var din vision.. min var någonting annat. Det jag inte kan förstå, är hur du kunde "knipa käft" under så pass lång tid. Det gör ont, oerhört ont! Såret kommer läka inom sinom tid men ärret kommer alltid bestå.
Jag undrar vad du gör? Jag undrar vad du tänker? Jag kommer förmodligen aldrig få en "vettig" förklaring. Jag accepterar ditt beslut.. men jag accepterar inte ditt handlande.. det är fult, barnsligt och respektlöst. Jag trodde mer om dig, mycket mer. Jag gav dig hela mitt hjärta.. du har tagit det ifrån mig, stampat på det och satt det tillbaka.. Det är så det känns. Livet går vidare oavsett om jag vill eller inte, det är jag medveten om..
Jag ansvarar över mitt eget liv.. och jag tänker göra mitt bästa för att behålla min värdighet.. (let the story be.. for now..)
Jag är medveten om att jag måste släppa dig.. men hur ska jag gå tillväga? Hur förmår jag mig själv att släppa någon som jag fortfarande älskar så innerligt? Jag önskar ibland att jag vore en robot med en on/off knapp där jag kunde stänga av mina känslor men tyvärr, så är inte fallet. Jag måste tillåta mig själv att gråta, vara ledsen och förtvivlad.. det är en del av sorgeprocessen. Varje dag är en "kämpande dag" - en ansträngning, men jag vill leva inte överleva!
Tankarna cirkulerar runt i "papiljotten" som en karusell.. jag vet ingenting längre. Jag trodde att jag kände dig men jag misstog mig. Jag vet inte om jag längre känner mig själv.. jag måste hitta tillbaka! Jag upplever mig själv som en förvirrad själ omkringvandrandes i Saharas öken.. rädd för att fastna i kvicksanden.
Stundtals känns livet inte längre verkligt. Det som jag trodde att Du och Jag byggt upp tillsammans betyder inte längre någonting. Jag känner igen livslust.. som att blåsa upp en ballong och smälla den med en gång. Du och Jag hade aldrig någon framtid, det var din vision.. min var någonting annat. Det jag inte kan förstå, är hur du kunde "knipa käft" under så pass lång tid. Det gör ont, oerhört ont! Såret kommer läka inom sinom tid men ärret kommer alltid bestå.
Jag undrar vad du gör? Jag undrar vad du tänker? Jag kommer förmodligen aldrig få en "vettig" förklaring. Jag accepterar ditt beslut.. men jag accepterar inte ditt handlande.. det är fult, barnsligt och respektlöst. Jag trodde mer om dig, mycket mer. Jag gav dig hela mitt hjärta.. du har tagit det ifrån mig, stampat på det och satt det tillbaka.. Det är så det känns. Livet går vidare oavsett om jag vill eller inte, det är jag medveten om..
Jag ansvarar över mitt eget liv.. och jag tänker göra mitt bästa för att behålla min värdighet.. (let the story be.. for now..)
"Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges" /Sören Kierkegaard (Helena min vän, du är bäst).
/Over and out..
HEY & VÄLKOMMEN!
.. till min nystartade blogg! Viljan med denna blogg är i stort sett att dela med mig av mina tankar kring livet och annat "gojs" - ett liv i livet..
Det känns skönt att skriva efter en sådan "skitdag", vilket till största del handlar om pluggande och det är aldrig kul att plugga på begäran (kanske det pluggande handlar om?) Det ger mig visserligen en viss distans till allting som hänt på sistonde och det känns skönt på sätt och vis (kommer säkerligen återkomma till detta), även om det förföljer mig dagarna i ända..
.. jag återkommer!
Det känns skönt att skriva efter en sådan "skitdag", vilket till största del handlar om pluggande och det är aldrig kul att plugga på begäran (kanske det pluggande handlar om?) Det ger mig visserligen en viss distans till allting som hänt på sistonde och det känns skönt på sätt och vis (kommer säkerligen återkomma till detta), även om det förföljer mig dagarna i ända..
.. jag återkommer!
