Dagen erbjuder inte den minsta glädje..
Vaknar i vetskap om att en tenta väntar inom de närmaste åtta timmarna. Rusar iväg till skolan, slår mig ned i salen där tentan ska genomföras och befinner mig sittandes på samma stol med tankarna i den högsta rusningen, i fem timmar. När jag äntligen tagit mig ut ur salen, känns ingenting särskilt tillfredställande. Det känns som det gick skit, rent ut sagt! Ledsen och säga det, men det var ingen trevlig upplevelse. Nu är det bara att vänta och se.. förhoppningsvis går det bra, men ingenting är givet! Vet dock inte hur jag ska palla att göra en omtenta.. detta is the shit for today!
Jag är less på alla utmaningar som kommer i min väg. Är medveten om att det är utmaningar som själva livet förmodlingen handlar om, men varför tillskriva de allra värsta mig? Ingenting går min väg för tillfället och jag längtar tills den dagen det förmodligen kommer att vända.. men när?
"Lyckorus"
Vad händer? Känner mig otroligt förvirrad.. Varifrån kommer känslan av "lyckorus"? I ärlighetensnamn förstår jag ingenting, men det kanske kan tänkas vara i positiv bemärkelse? Dagen har förmodligen varit den "kuligaste" och mest intessant samt givande på en mycket lång tid. Därmed oerhört uppskattat, thanx! Det är inte särskilt många människor som egentligen lyckas fånga mitt sinne, men denna gång var annorlunda. Det är svårt att beskriva, så jag tänker inte ge mig in på en komplex beskrivande text, det väljer jag att hålla för mig själv i min ensamhet.
Dagen "T" (tentadags) närmar sig med stormsteg, men efter denna dag känns det som om allting kan hända. Jag är oroad, men ändå inte. Det är förmodligen dags att lägga alla dessa grubblande tankar på hyllan och sikta framåt och se den ljusa sidan av tillvaron istället för att tillåtas hamna i det träsk som alltid varit min mardröm. Livet är underbart och det enda som egentligen är betydelsefullt samtidigt som det ligger i mina egna händer att styra över vad som faktiskt får mig att må bra.
Jag hoppas innerligt att denna positiva insikt kommer att utvecklas och fortsätta i samma spår och inte resultera i en genväg av tankar som krånglar till tillvaron och därmed förpestar hela min levnadssituation. Önskan är lycka och glädje och oavsett om vägen dit är snårig ska jag minsann ta mig dit - det är mitt mål. Jag kommer att lyckas en vacker dag, det är jag övertygad om.. tid är det som behövs, men egentligen hur mycket tid? Vem bestämmer när "redo" står inför dörren? Är det en känsla? En tanke? Sunt förnuft? I vilken mån är det värt att styra och är det möjligt att styra över överhuvudtaget?
Det är ingen idé att leta alla dessa svar som aldrig kommer att uppfyllas. Vägen dit är förmodligen redan förutspådd för längesedan, det finns ingen möjlighet för genväg. Den enda verkliga vägen är livet.. livet och dess förutsättningar till lycka och glädje!
I will be there!
Dagen "T" (tentadags) närmar sig med stormsteg, men efter denna dag känns det som om allting kan hända. Jag är oroad, men ändå inte. Det är förmodligen dags att lägga alla dessa grubblande tankar på hyllan och sikta framåt och se den ljusa sidan av tillvaron istället för att tillåtas hamna i det träsk som alltid varit min mardröm. Livet är underbart och det enda som egentligen är betydelsefullt samtidigt som det ligger i mina egna händer att styra över vad som faktiskt får mig att må bra.
Jag hoppas innerligt att denna positiva insikt kommer att utvecklas och fortsätta i samma spår och inte resultera i en genväg av tankar som krånglar till tillvaron och därmed förpestar hela min levnadssituation. Önskan är lycka och glädje och oavsett om vägen dit är snårig ska jag minsann ta mig dit - det är mitt mål. Jag kommer att lyckas en vacker dag, det är jag övertygad om.. tid är det som behövs, men egentligen hur mycket tid? Vem bestämmer när "redo" står inför dörren? Är det en känsla? En tanke? Sunt förnuft? I vilken mån är det värt att styra och är det möjligt att styra över överhuvudtaget?
Det är ingen idé att leta alla dessa svar som aldrig kommer att uppfyllas. Vägen dit är förmodligen redan förutspådd för längesedan, det finns ingen möjlighet för genväg. Den enda verkliga vägen är livet.. livet och dess förutsättningar till lycka och glädje!
I will be there!
Dagens sammanfattning, redan innan den nått sitt slut..
Sökandet och längtan efter effektiv och givande kvalitetssömn fortsätter. Kroppen är inte med på mina noter och gör ständigt uppror vilket påverkar såväl själ som sinne. Livet känns hyfsat tillfredställande, så länge jag förmår mig själv att inte blicka tillbaka på det som en gång var eller det som i framtiden kommer att ske.
Dagarna flyger snabbt förbi utan särskild notis kring vad som sker i den omtalade "verkligheten". Livet liknas tillfälligt vid en inglasad bur där vetskap om vad som sker utanför inte existerar. Koncentrerat, intetsägande, föga anmärkningsbart, energiförlust och intensivt.
Solen utanför ger en viss energi och glädje, men inte i den utsträckning som jag vanligtvis är van vid. Glädjen har ännu inte nått sin topp och jag väntar förväntansfullt och förtroget på att det skall ske inom den närmaste framtiden..
Dagen i all ära: plugga, städa, diska, plugga, titta tv, laga mat, titta tv, plugga.. plugga, titta tv och slutligen förhoppningsvis sova - ointressant och intetsägande innehåll i en stor samling..
Dagarna flyger snabbt förbi utan särskild notis kring vad som sker i den omtalade "verkligheten". Livet liknas tillfälligt vid en inglasad bur där vetskap om vad som sker utanför inte existerar. Koncentrerat, intetsägande, föga anmärkningsbart, energiförlust och intensivt.
Solen utanför ger en viss energi och glädje, men inte i den utsträckning som jag vanligtvis är van vid. Glädjen har ännu inte nått sin topp och jag väntar förväntansfullt och förtroget på att det skall ske inom den närmaste framtiden..
Dagen i all ära: plugga, städa, diska, plugga, titta tv, laga mat, titta tv, plugga.. plugga, titta tv och slutligen förhoppningsvis sova - ointressant och intetsägande innehåll i en stor samling..
Det närmar sig, banne mig..
Lider för stunden av en enorm rastlöshet! *Klättrar på de vitfärgade väggarna*.. samtidigt som min "underbara" (skit) tenta närmar sig! Jag är medveten om att med denna inställning kommer jag inte komma långt, men vad gör man när självförtroendet tryter? Äh, jag ändrar taktik.. ska fasiken i mej klara av detta! (I hope). Känns inte som frihet och fritid existerar för tillfället, men detta är naturligtvis endast tillfälligt minsann (som tur är). Allting är oerhört intensivt - ge mig luft! Okay, lufthämtning sker automatiskt, men samtidigt känns det som en ständig kvävning.
Årstiden sommar (alternativt vår) hade uppskattats mycket i detta nu. Våren är dock påväg, men det känns som det saktar in.. kanske för att "hålla oss på halster" eftersom det är tråna som gäller. Längtan och tillgivenhet! Är dock övertygad om att den snart är här.. fasiken vad skönt! (I love).
Jag har ingenting intressant att förtälja.. mitt liv "ligger på hyllan" och jag längtar tillbaka - fritid thanx! "Den som väntar på något gått.."
Årstiden sommar (alternativt vår) hade uppskattats mycket i detta nu. Våren är dock påväg, men det känns som det saktar in.. kanske för att "hålla oss på halster" eftersom det är tråna som gäller. Längtan och tillgivenhet! Är dock övertygad om att den snart är här.. fasiken vad skönt! (I love).
Jag har ingenting intressant att förtälja.. mitt liv "ligger på hyllan" och jag längtar tillbaka - fritid thanx! "Den som väntar på något gått.."
Kvällens underhållning..
Kvällens underhållning har till största del bestått av den omtalade Melodifestivalen som numera upplevs som "kult" av landets många människor. Jag är personligen ingen mega-fantast av denna tillställning, samtidigt som den upplevs som underhållning i allra högsta grad. Detta bidrar till att jag inte känner mig särskilt manad till att kommentera kvällens jippo i större utsträckning. Var det en "skräll" som skedde ikväll? Kan Malena Ernmans seger tänka sig konkurrera i årets Eurovision song contest? En seger i positiv bemärkelse? Sker detta tillställning enligt alla "lagens" regler eller om det sker vissa "mörkningar" när det handlar om röster? Christer Björkman verkar styra denna årliga underhållning med järnhand och kanske detta endast är ett spel?
Ensamhet..
.. gör mig stundtals galen! Den gör sig dagligen påmind och det är oerhört lätt att falla tillbaka i tidigare tankemönster som endast beskriver saknad och längtan efter någonting som aldrig mer kommer att upplevas i den form som var önskad. Närheten till ledsamhet ligger närmare än närheten till glädje och det är oerhört smärtsamt. Ensamhet var inte min önskan utan snarare någonting annat. Det känns som att leva i en glasbubbla som saknar EXIT-skylt. Min vilja är att krossa glaset, men någonting odefinierat hindrar mig fortfarande och jag vet inte varför. Världen och livet känns skrämmande, ett första möte som genomsyras av nervositet och osäkerhet. Jag söker svar som aldrig någonsin kommer att visa sig, till vilken nytta? Känner inte längre igen mig själv vilket är skrämmande, vem är jag? Jag vill veta, men samtidigt inte. Önskar att svaret kunde stå skrivet på en stor rosa neon-skylt och visa mig vägen tillbaka där jag hör hemma, vart är hemma? Allt kämpande är numera förjäves och betyder ingenting, varken för mig och allra minst för dig. Känner mig nedbruten och svag, ingenting kommer att bli som det en gång var. Jag har förändrats till någonting som för mig är obekant utan den minsta reflektion. Allting susar förbi som ett flugstim framför mina ögon och det finns ingen återvändo.. Känns som jag lever bakom galler och förmår mig inte att bryta mig loss. Livet är som ett inrutat pussel där varje pusselbit redan talar för någonting givet. En oönskad rutin.. jag vill känna mig fri!
Dagens vansinne..
.. startade i försovning! Brukar vanligtvis inte ske särskilt ofta, men sömnbristen har uppenbarligen gjort sitt och mitt morgonvaknande strejkar ursinnigt. Överväger numera att låta mitt alarm göra väsen dubbla gånger och störa den sköna sömnen rakt igenom, då ingenting annat biter i min trötta kropp. Det var en ailen liknande varelse som rusade upp i all hast, skräckslagen och förvirrad. Elden i baken gjorde sitt och befann mig tio minuter efter uppvaknande väl väntande på bussen som alltid fem minuter försenad. Dagen i skolan bestod till mesta del av tyst slumrande och icke-vaket humör. Dessvärre var det tvunget att tillbringa tusen långa timmar i tänkande och hisnande förvirrade matematikuppgifter som utan återvändo aldrig fastnar i min håriga skalle. Frustrationen gör sig oerhört påmind! Det fanns en tid, då viljan var att tiden hastigt skulle ticka vidare men idag önskas snarare motsatsen. Jag känner stress, ingen motivation, ovilja, frustration och upprördhet! Tro, hopp och kärlek? Det känns endast som en illusion.. inte finns det någon som egentligen innehar en tro om detta? Bullshit!
Jag kommer leva ett långt och lyckligt liv! Hur f-n kan du veta det? Alla påståenden ratas numera efter egnahändigat konstruerade "lagar". I mitt liv är det min "lag" som gäller och ingenting annat - take it or leave it! Yey!
Jag kommer leva ett långt och lyckligt liv! Hur f-n kan du veta det? Alla påståenden ratas numera efter egnahändigat konstruerade "lagar". I mitt liv är det min "lag" som gäller och ingenting annat - take it or leave it! Yey!
Ge mig sömn!
Mitt "sömn-liv" har under den senaste tiden varit uteslutande och icke existerande. Det börjar kännas rejält i såväl kroppen som knoppen. Det kan hända att sömn är överskattat, men för mig bidrar god sömn till min överhuvudtagna existens. Finner dessvärre ingen större rofyllhet till att sova särskilt mycket, kroppen har sagt sitt och är inte alls med på noterna. Vill inte stoppa i mig massa piller för att sömnen skall krypa fram ur sitt skal utan den skall komma naturligt. Den ständiga trötthet gör mig svag, men förhoppningsvis vänder den onda cirkel som uppstått i takt med att mitt mående förbättras. Lyckligtvis innehöll natten till idag mycket god sömn som länge varit efterlängtad. Önskar dock fler nätter av detta slag.. Godnatt!
Dagens skrattande förlänger min överlevnad..
"Wipeout" is the shit!
Jag finner det oerhört underhållande, att se människor göra sig illa. Det kan tyckas märkligt, men oavsett ger det mig ett gott skratt som faktiskt förlänger min överlevnad och tristress. Jag är otroligt tacksam över människors faktiska vilja att ställa upp på denna utmaning, då det för mig som tittare ger en viss tillfredställelse. Vad är det egentligen som gör att människor ställer sig villiga till att medverka i denna typ av program? Smärta? Vilja att bli slagen? Förnedring? Cash? Antagligen uppbringar detta tusentals blåmärken och eventuella benbrott - worth it? Det skulle förmodligen aldrig falla mig i tanken att ställa upp på en sådan sak oavsett om det handlar om förnedring eller inte. Samtidigt som människors medverkan uppbringar härliga skratt, har jag svårt att förstå själv innebörden och intentionen med programmet. En hög knasiga människor som springer runt i flytväst och mer eller mindre slår ihjäl sig. Kanske det är detta som är underhållning?
LördagsTråk..
Denna helgdag har inte särkilt mycket till sitt förfogande. Hänger framför "dumburken" som en annan liggande potatis. Känner en otrolig trötthet (skönt med omväxling), då jag under den senaste tiden har lidit av enorma sömnsvårigheter. Visserligen ensamt i min lilla mini-etta (utan etage) men samtidigt skönt. Dessvärre erbjuder "dumburken" ingenting "se-nyttigt" utan det fick bli en gammal avdankad Wallander-film á la mord i minsta detalj. Vinet är uppkorkat, vilket ger en viss avslappning. Förmodligen det som behövs, då jag inte finner någon egentlig rofullhet. Vid närmare eftertanke har jag kommit underfund med att kommande veckor endast kommer att innehålla pluggande i allra högsta grad. Tentan närmar sig och det gör ont i hela mig - nervostiteten sprider sig sakta i hela benmärgen! Jag hoppas dock på en fridfull, intressant, rolig och givande vår. Nu får den allt se till att komma snart, börjar bli otålig. Denna mörka gråhet får en icke depression att framstå i sitt sämsta dager och utvecklas till en mer djupgående sådan utan egentlig vilja.
Det var en fasansfull kort tid mellan dessa ständigt, irriterande reklampauser. Måste dessa mot all förmåga förekomma kan det väl åtminstonde handla om variation och inte visande av reklamfilmer som började visas för flertal år sedan. Har inte konsumtionen av varumärket ökat, kommer det förmodligen inte att göra det inom dem närmsta 30 åren. Reklamen ger onekligen cash, men till vilket pris? Jo, tv-kanalerna skulle aldrig överleva utan denna pajkastning.
Äh! Detta personliga schizofrena, paranoida samtal leder ingen vart. Tiden är inne att inse.. denna kväll kommer inte att erbjuda någonting av intresse eller tillfredställelse - what so ever!
/Over and out
Det var en fasansfull kort tid mellan dessa ständigt, irriterande reklampauser. Måste dessa mot all förmåga förekomma kan det väl åtminstonde handla om variation och inte visande av reklamfilmer som började visas för flertal år sedan. Har inte konsumtionen av varumärket ökat, kommer det förmodligen inte att göra det inom dem närmsta 30 åren. Reklamen ger onekligen cash, men till vilket pris? Jo, tv-kanalerna skulle aldrig överleva utan denna pajkastning.
Äh! Detta personliga schizofrena, paranoida samtal leder ingen vart. Tiden är inne att inse.. denna kväll kommer inte att erbjuda någonting av intresse eller tillfredställelse - what so ever!
/Over and out
My friend until death..
Idag har varit en olyckansdag. Jag har förlorat en av mina allra bästa vänner. Det har varit en underbar och oförglömlig tid tillsammans, kommer alltid att minnas dig. Du kanske tror att du är ersättningsbar och visserligen skulle man kunna tro det, men ingen kommer någonsin att vara mig lika kär. Du har överlevt dåliga dagar såväl regn som solsken, men denna gång var uppenbarligen tiden inne. Jag uppskattar vår tid tillsammans, men det är dags att ta farväl..
.. min kära Ipod, du är död och jag förtvivlad!
.. min kära Ipod, du är död och jag förtvivlad!
Du kommer aldrig att kunna ersättas fullt ut, men jag har funnit en ny (förmodligen) allra bästa vän!
Tiden tickar iväg..
Känner mig oerhört stressad, men samtidigt lugn. Vad är det som sker? Stressen är mestadels kopplad till det faktum att det om några veckor är dags för den absolut hemska matematiktenta. Den övervälmande nervositeten gör mina ben darriga - hemska tanke! Är dock inte säker på varför en känsla av lugn helt plötsligt uppstår, men det kanske är detta som kallas acceptans och vilja att gå vidare i livet? Mitt medvetande och känsla är dock inte helt tillförliitligt, då jag förmodligen relativt snart kommer "trilla" ner i avgrunden återigen. Förhoppningsvis inte lika långt och vägen upp kommer inte kännas lika omöjlig och obefintlig.
Det känns som om mitt tankesätt och tankemönster tagit en förnyad vändning. Livet och tillvaron känns inte längre lika hopplös och livslusten verkar vara tillbaka. Allting känns oerhört förvirrat, eftersom detta inte var min ursprungliga tanke. Jag känner mig inte längre fast i den hopplösa avgrunden av enbart mörker och inget ljus. Min kropp känns återigen levande och ett nyp i armen som till en början inte alls kändes gör numera ont - AJ!
Är detta den efterlängtade verkligheten eller är det endast en illusion som allting annat?
Det känns som om mitt tankesätt och tankemönster tagit en förnyad vändning. Livet och tillvaron känns inte längre lika hopplös och livslusten verkar vara tillbaka. Allting känns oerhört förvirrat, eftersom detta inte var min ursprungliga tanke. Jag känner mig inte längre fast i den hopplösa avgrunden av enbart mörker och inget ljus. Min kropp känns återigen levande och ett nyp i armen som till en början inte alls kändes gör numera ont - AJ!
Är detta den efterlängtade verkligheten eller är det endast en illusion som allting annat?
Livet i ett timglas..
Det är en konstig och orealistisk känsla som sakta uppenbarar sig inom mig. En föränderlig, oerhört obekant och skrämmande sådan som sedan tidigare inte är välbekant. Ett slags underligt lugn samtidigt som en stark rastlöshet griper tag i mina ben, som en marionettdocka utan den minsta stabilitet under sina avlånga dinglande ben. Det är oerhört smärtsamt, då upplevelsen inte speglar någon solid grund till räddning utan en svävande känsla samtidigt som en härjande rädsla för att trilla ner gör sig påmind. Det kan liknas vid ett timglas som kommunicerar - nu är tiden ute. Det finns ingen återvändo utan den enda säkringen är att rädda sig själv och spela sin egna hjälte. Det är ingen som kommer rädda mig när fallet är ett faktum utan räddningen ligger i mina egna händer - vinst eller förlust. Kampen är en enda lång karavan där vissa vagnar fallar och vissa vagnar tillkommer, i ett oändligt spel av pjäser som upplevs verkliga, men i själva verket endast är en illusion. Det ständiga maktspelet resulterar i ett ständigt sökande av någonting som ännu inte funnits eller som aldrig kommer att finnas. Lycka kommer aldrig att tillåtas om denna maktkamp fortsätter och därför hänger beslutet och svävar i luftens tomhet där horisonten är långt långt borta. Slutet i allting kan endast uppnås genom ärlig tillgivenhet och en förbannad vilja. Vägen lämnar sina öppna spår och gör sig redo i att transformeras till någonting som ännu inte är förståligt eller uppenbart. Mindre stigar korsar varandra vilket gör det svårt att navigera och finna det som sökes. Snåren är taggiga och grönskan står i full blom, men vad spelar det för roll när ondskan är större än godheten. Ingenting är längre av betydelse utan det viktigaste är att återfå kontrollen av det svallande och obotliga timglas som ruskar om tillvaron till det största någonsin upplevda skalv. En stor hejjdundrande smäll hade varit önskad, men illusionen tillåter den inte att existera utan gör motstånd med all sin kraft. Livet som speglar sig utanför timglaset är av den underbaraste synen, men glaset är ospräckbart och det finns inte längre något val - kvävas i en enom mängd vita genomskinliga kristaller eller att slå sönder det blänkande glaset med mina bara händer (?)
Sköna söndag..
Sköna söndag? Denna söndag väljer jag att benämna som en icke-skön-söndag. Natten gav inte särskilt mycket sömn utan genomsyrades mestadels av tankar, funderingar och grubblerier. Usch, livet gör mig ständigt galen! Jag vet ingenting - nada! Ingenting förvånar mig överhuvudtaget, men gör mig samtidigt ännu mer förvirrad. Does it make any sense?
Gråtattackerna har avtagit, vilket är en gnutta glädjande. Känslostormar är förekommande, men desto mer hanterbara tillskillnad från tidigare. Jag längtar efter den dag, då äkta glädje kommer att återfinnas. Jag är inte riktigt där ännu, men det kommer säkerligen. Livet är allting förutom en lättvindig resa.. kanske är det som är meningen med livet? Att försättas i olika prövningar som kräver en kämpa-andra ända till bristningsgränsen, för att låta oss känna att vi faktiskt lever.
Jag är oerhört väl medveten om hur det känns att vara levande. Den senaste perioden i mitt liv speglar mitt totala känsloregister utan tvekan. Det är den största och mest svårhanterade prövning som hittills upplevts, men samtidigt förmodligen den mest givande (underligt?). Jag är tacksam över möjligheten till att lära-känna-mig-själv-på-nytt. Det är en oerhörd lång väg som fortfarande består, men det känns skönt att den värsta tiden är över. Jag förmår mig till att återigen le och det gör mig glad..
Gråtattackerna har avtagit, vilket är en gnutta glädjande. Känslostormar är förekommande, men desto mer hanterbara tillskillnad från tidigare. Jag längtar efter den dag, då äkta glädje kommer att återfinnas. Jag är inte riktigt där ännu, men det kommer säkerligen. Livet är allting förutom en lättvindig resa.. kanske är det som är meningen med livet? Att försättas i olika prövningar som kräver en kämpa-andra ända till bristningsgränsen, för att låta oss känna att vi faktiskt lever.
Jag är oerhört väl medveten om hur det känns att vara levande. Den senaste perioden i mitt liv speglar mitt totala känsloregister utan tvekan. Det är den största och mest svårhanterade prövning som hittills upplevts, men samtidigt förmodligen den mest givande (underligt?). Jag är tacksam över möjligheten till att lära-känna-mig-själv-på-nytt. Det är en oerhörd lång väg som fortfarande består, men det känns skönt att den värsta tiden är över. Jag förmår mig till att återigen le och det gör mig glad..
