Ge mig liv! Helst extra liv!
Mitt liv genomlevs (för tillfället) som ren galenskap! Icke syftat på galenskap i särskilt positiv bemärkelse. Jag känner mig förvirrad, trött, uttråkad och fullständigt på botten (återigen). Jag befinner mig dock inte riktigt på den djupaste avgrunden, men nästintill och det är oerhört frustrerande (inte alls min vilja). Känslolivet är definitivt en "rollercoster" utav renaste helvete! Ovetandes om hur jag överhuvudtaget skall ta mig vidare i den positiva banan.
Jag är medveten om att det finns människor runt om i världen som dagligen upplever liknande situationer som mig och likså svält, fattigdom och krig, men samtidigt vill även jag inneha en känsla av tillfredställelse och må hyfsat bra. Är det mycket begärt? Mina tankar befinner sig i en negativ spiral och jag har inte den minsta aning om hur jag skall ta mig ur detta tankemönster som inte gynnar någon? Mitt liv fortgår i sin inglasade bubbla av ovisshet och ingen som helst framtidssyn eller gnutta hopp. Random knappen är given och livet går i repeat som en annan ledsam kärleksballad som aldrig vill hålla tyst. Skenet bedrar och det är oerhört lätt att slå på denna fixerade glada yta, men den verkliga sanningen lurar ständigt bakom raden av olika tillämpade masker för att tillfredställa omgivningen och samhället. Ingen vill blotta sitt hjärta (en gång för mycket) som ändå resulterar i sorg och besvikelse, inte heller jag. Det är alltför smärtsamt, ingen rim och reson och ingenting jag vill riskera.
Jag vet inte om jag någonsin kommer våga hoppa igen? Våga ta det känsliga klivet, ut i verkligheten och satsa på någonting så ovisst. Livet handlar förmodligen om att våga satsa och göra alla dessa ting som ger livet mening? Vad är egentligen meningen? Jag är less på alla dessa hinder som måste slås ner för att överhuvudtaget kunna nå fram, men till vilken nytta? Är det meningen att livet ska bestå av massa osäkra hinder som tar upp hela tankeverksamheten och görandet, för att ändå aldrig nå fram till det mål man suktar efter?
Livet är alltför komplext, för att jag överhuvudtaget skall förstå mig på det (under min levnadstid). Stundtals funderar jag kring om min existens gör sig gällande eller om hela mitt Jag är en stor illusion som någon galen vetenskapsman hittat på i sömnen. Det fanns en tid, då ett nyp i armen fick mig att vakna till och inse min egna existens och liv, men idag är jag inte lika övertygad. Eller så vill jag helt enkelt inte veta. Det är lättare att rumla runt i nattmössan och se vad livet har att erbjuda.
Min önskan är att kunna känna en stabil känslokurva som följer givna mönster och som inte bjuder på överraskningar i större utsträckning, men det kommer aldrig ske? Livet innebär förmodligen inte en given kurva av något slag och allra minst för min egen del? Jag är medveten om att svamlandet lever i det blå, men tankarna gör sitt och dessa är sällan givna eller särskilt resonerande, naturliga och förstående. Min hjärna lever i ständigt kaos, accepterat eller inte. Jag innehar en längtan efter någonting som förmodligen aldrig kommer upplevas. Åtminstonde kommer det ta lång tid att finna. Sökandet med en icke respons är en bidragande del till detta galenskap! Alltså galenskap i den tyngre bekantskapen och inte alls lindrig som jag önskat.
Dagdrömmarna genomsyrar stor del av min vakna tid. Det är onekligen inte det bästa för min existens, då det är oerhört lätt att tappa fortfästet och sväva bort till en annan planet som i vekligheten inte existerar. Samtidigt som det är skönt att kunna försvinna om bara för en kort stund.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det är fullständigt smärtsamt! Jag vill inte känna detta längre! Jag vill leva och INTE överleva! Ta mig till en plats där allting är frid och fröjd! Ett litet ljus i den mörka tunneln? Thanx?!
Jag är medveten om att det finns människor runt om i världen som dagligen upplever liknande situationer som mig och likså svält, fattigdom och krig, men samtidigt vill även jag inneha en känsla av tillfredställelse och må hyfsat bra. Är det mycket begärt? Mina tankar befinner sig i en negativ spiral och jag har inte den minsta aning om hur jag skall ta mig ur detta tankemönster som inte gynnar någon? Mitt liv fortgår i sin inglasade bubbla av ovisshet och ingen som helst framtidssyn eller gnutta hopp. Random knappen är given och livet går i repeat som en annan ledsam kärleksballad som aldrig vill hålla tyst. Skenet bedrar och det är oerhört lätt att slå på denna fixerade glada yta, men den verkliga sanningen lurar ständigt bakom raden av olika tillämpade masker för att tillfredställa omgivningen och samhället. Ingen vill blotta sitt hjärta (en gång för mycket) som ändå resulterar i sorg och besvikelse, inte heller jag. Det är alltför smärtsamt, ingen rim och reson och ingenting jag vill riskera.
Jag vet inte om jag någonsin kommer våga hoppa igen? Våga ta det känsliga klivet, ut i verkligheten och satsa på någonting så ovisst. Livet handlar förmodligen om att våga satsa och göra alla dessa ting som ger livet mening? Vad är egentligen meningen? Jag är less på alla dessa hinder som måste slås ner för att överhuvudtaget kunna nå fram, men till vilken nytta? Är det meningen att livet ska bestå av massa osäkra hinder som tar upp hela tankeverksamheten och görandet, för att ändå aldrig nå fram till det mål man suktar efter?
Livet är alltför komplext, för att jag överhuvudtaget skall förstå mig på det (under min levnadstid). Stundtals funderar jag kring om min existens gör sig gällande eller om hela mitt Jag är en stor illusion som någon galen vetenskapsman hittat på i sömnen. Det fanns en tid, då ett nyp i armen fick mig att vakna till och inse min egna existens och liv, men idag är jag inte lika övertygad. Eller så vill jag helt enkelt inte veta. Det är lättare att rumla runt i nattmössan och se vad livet har att erbjuda.
Min önskan är att kunna känna en stabil känslokurva som följer givna mönster och som inte bjuder på överraskningar i större utsträckning, men det kommer aldrig ske? Livet innebär förmodligen inte en given kurva av något slag och allra minst för min egen del? Jag är medveten om att svamlandet lever i det blå, men tankarna gör sitt och dessa är sällan givna eller särskilt resonerande, naturliga och förstående. Min hjärna lever i ständigt kaos, accepterat eller inte. Jag innehar en längtan efter någonting som förmodligen aldrig kommer upplevas. Åtminstonde kommer det ta lång tid att finna. Sökandet med en icke respons är en bidragande del till detta galenskap! Alltså galenskap i den tyngre bekantskapen och inte alls lindrig som jag önskat.
Dagdrömmarna genomsyrar stor del av min vakna tid. Det är onekligen inte det bästa för min existens, då det är oerhört lätt att tappa fortfästet och sväva bort till en annan planet som i vekligheten inte existerar. Samtidigt som det är skönt att kunna försvinna om bara för en kort stund.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det är fullständigt smärtsamt! Jag vill inte känna detta längre! Jag vill leva och INTE överleva! Ta mig till en plats där allting är frid och fröjd! Ett litet ljus i den mörka tunneln? Thanx?!
Kommentarer
Trackback
