Life goes on..
Livet är utan tvekan inte på topp..
.. ingenting känns som det önskas kännas, men vad vet egentligen jag? Hur borde det kännas? Varför måste alla motgångar drabba mig? Jag är dock medveten om att tillfredställelse borde finnas, eftersom jag har tak över huvudet och mat på bordet, men jag vill mer med mitt liv! Jag saknar mitt glada och pigga mig som brukade visa sig varje dag. Det känns som jag inte längre känner mitt eget själv - I'm lost! .. without a trace..
Livslusten som för en stund drog sig till minnes syns inte längre till - vad hände? Jag ogillar alla dessa hinder som ständigt ställer sig i min väg och gör tillvaron ännu mer förvirrande än vad den redan är. Varför kan ingenting löpa lättsamt som önskas? Jag är förmodligen gammal nog att förstå varför.. men varför? Alla dessa varför gör mig oklok och inte alls särskilt förnuftig. Mitt förnuft har dragit sin kos för längesedan och ingenting känns roligt i den bemärkelse som i dåtid. Berg-o-dalbana - that's me! Life sucks - that's all!
Jag är ingen felande länk, men ofta känns det som om jag vore den stärsta av dem alla. Min avsikt är god, men resulterar i att bli av det onda slaget. Finns det goda människor (hjältar) eller endast onda männsikor (antihjältar)? Blandning kanske vore bra? Eller kanske inte? Vad vet jag? Det spelar ingen roll vad jag anser, min röst är tyst. Det enda jag hör är tystnad. Jag verkar inte längre för någonting, jag lever per automatik som en robot på löpande band eller som ett flygplan som körs per autopilot utan vetskap om vart det bär av. Mitt liv är en öppenbok från scratch - första kapitlet -en tragisk saga om mitt egna liv. Ett liv i repris utan upprepningar denna gång. Utan misstag och galenskap.
Mitt liv från ruta 1!
.. ingenting känns som det önskas kännas, men vad vet egentligen jag? Hur borde det kännas? Varför måste alla motgångar drabba mig? Jag är dock medveten om att tillfredställelse borde finnas, eftersom jag har tak över huvudet och mat på bordet, men jag vill mer med mitt liv! Jag saknar mitt glada och pigga mig som brukade visa sig varje dag. Det känns som jag inte längre känner mitt eget själv - I'm lost! .. without a trace..
Livslusten som för en stund drog sig till minnes syns inte längre till - vad hände? Jag ogillar alla dessa hinder som ständigt ställer sig i min väg och gör tillvaron ännu mer förvirrande än vad den redan är. Varför kan ingenting löpa lättsamt som önskas? Jag är förmodligen gammal nog att förstå varför.. men varför? Alla dessa varför gör mig oklok och inte alls särskilt förnuftig. Mitt förnuft har dragit sin kos för längesedan och ingenting känns roligt i den bemärkelse som i dåtid. Berg-o-dalbana - that's me! Life sucks - that's all!
Jag är ingen felande länk, men ofta känns det som om jag vore den stärsta av dem alla. Min avsikt är god, men resulterar i att bli av det onda slaget. Finns det goda människor (hjältar) eller endast onda männsikor (antihjältar)? Blandning kanske vore bra? Eller kanske inte? Vad vet jag? Det spelar ingen roll vad jag anser, min röst är tyst. Det enda jag hör är tystnad. Jag verkar inte längre för någonting, jag lever per automatik som en robot på löpande band eller som ett flygplan som körs per autopilot utan vetskap om vart det bär av. Mitt liv är en öppenbok från scratch - första kapitlet -en tragisk saga om mitt egna liv. Ett liv i repris utan upprepningar denna gång. Utan misstag och galenskap.
Mitt liv från ruta 1!
Kommentarer
Trackback
