I gryningsljuset..
.. har jag fortfarande inte somnat. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar på klockan, tiden tickar vidare oavsett. Morgonen är här och jag inser att denna natt endast tilldelat mig högst två timmars sömn och fem timmars grubblande, tänkande och floder av tårar. En zombi-liknande människa drar täcket över huvudet och känner inte alls för att kliva upp, men inser snart att skolan kallar och idag finns ingen utväg. Varje kliv känns blytungt och ögonen öppnas sakta och motvilligt. Snart vaknar jag till liv för andra gången, i en värmande (uppiggande ?) dusch, hur kom jag hit? Tårarna visar sig återigen (tvåmiljonde gången) och jag orkar inte längre hålla dem tillbaka utan låter dem blandas med det varma vattnet från mitt duschmunstycke som ger hörselskador..
.. morgonen känns oerhört tung och alla dessa onda tankar gör ingenting lättare. I snigelfart klär jag på mig och upptäcker, trots mitt tillstånd i sovande dvala, att byxornas omfång minskats (eller är det jag som minskat?) efter sista svart-vit-randiga strumpan upptäcker jag till min ilska att tröjan sitter bakåfram. Jag tappar sugen och måste sätta mig ner på sängen för ett djupt andetag. Jag är inte långt ifrån ihop-brytnings-punkten. Livet känns som en kilometerslång trappa, jag tar två steg upp men ramlar direkt ett steg ner..
.. ingenting smakar, aptiten är minus noll men mättas dock av en aning filmjölk. Nyheterna har ingen direkt nyhet att förtälja mer än att det idag beräknas bli 2 grader i skånska markerna. Snart upptäcker jag att klockan är mycket och måste rusa till bussen (cyklar inte vintertid, alltför dåliga erfarenheter av detta). Bussen är som vanligt fem minuter sen vilket resulterar i raskande fotsteg till tåget. Det sköna snabba Ö-tåget räcker tiden inte till för utan blir tvingad till att snällt invänta det lilafärgade Pågatåget som transporterar mig i snigelfart och tar sjutusentimmar..
.. den ljuva musiken (Anna Ternheim) får mig att slappna av för en stund. Det känns relativt okay även om tårarna existerar i ögonvrån. Äntligen framme i Malmö och högskolan, inleds alltid dagen med en god och värmande kaffe (dagliga drogen) i väntan på att föreläsningen ska börja. Föreläsningen är helt okay men natten tar ut sin rätt och jag känner mig inte särskilt koncentrerad, pigg eller vaken. Äntligen får jag bege mig hemåt igen, efter en tre timmars lång och tröttande skoldag..
.. slappar skönt i min lilla mini-soffa. Är medveten om att jag borde plugga, men har ännu inte kommit så långt. Imorgon är ännu en ny dag och jag hoppas innerligt att kommande natt tillåter mig sova, sova, sova!
.. morgonen känns oerhört tung och alla dessa onda tankar gör ingenting lättare. I snigelfart klär jag på mig och upptäcker, trots mitt tillstånd i sovande dvala, att byxornas omfång minskats (eller är det jag som minskat?) efter sista svart-vit-randiga strumpan upptäcker jag till min ilska att tröjan sitter bakåfram. Jag tappar sugen och måste sätta mig ner på sängen för ett djupt andetag. Jag är inte långt ifrån ihop-brytnings-punkten. Livet känns som en kilometerslång trappa, jag tar två steg upp men ramlar direkt ett steg ner..
.. ingenting smakar, aptiten är minus noll men mättas dock av en aning filmjölk. Nyheterna har ingen direkt nyhet att förtälja mer än att det idag beräknas bli 2 grader i skånska markerna. Snart upptäcker jag att klockan är mycket och måste rusa till bussen (cyklar inte vintertid, alltför dåliga erfarenheter av detta). Bussen är som vanligt fem minuter sen vilket resulterar i raskande fotsteg till tåget. Det sköna snabba Ö-tåget räcker tiden inte till för utan blir tvingad till att snällt invänta det lilafärgade Pågatåget som transporterar mig i snigelfart och tar sjutusentimmar..
.. den ljuva musiken (Anna Ternheim) får mig att slappna av för en stund. Det känns relativt okay även om tårarna existerar i ögonvrån. Äntligen framme i Malmö och högskolan, inleds alltid dagen med en god och värmande kaffe (dagliga drogen) i väntan på att föreläsningen ska börja. Föreläsningen är helt okay men natten tar ut sin rätt och jag känner mig inte särskilt koncentrerad, pigg eller vaken. Äntligen får jag bege mig hemåt igen, efter en tre timmars lång och tröttande skoldag..
.. slappar skönt i min lilla mini-soffa. Är medveten om att jag borde plugga, men har ännu inte kommit så långt. Imorgon är ännu en ny dag och jag hoppas innerligt att kommande natt tillåter mig sova, sova, sova!
Kommentarer
Trackback
