Ensamhet..
.. gör mig stundtals galen! Den gör sig dagligen påmind och det är oerhört lätt att falla tillbaka i tidigare tankemönster som endast beskriver saknad och längtan efter någonting som aldrig mer kommer att upplevas i den form som var önskad. Närheten till ledsamhet ligger närmare än närheten till glädje och det är oerhört smärtsamt. Ensamhet var inte min önskan utan snarare någonting annat. Det känns som att leva i en glasbubbla som saknar EXIT-skylt. Min vilja är att krossa glaset, men någonting odefinierat hindrar mig fortfarande och jag vet inte varför. Världen och livet känns skrämmande, ett första möte som genomsyras av nervositet och osäkerhet. Jag söker svar som aldrig någonsin kommer att visa sig, till vilken nytta? Känner inte längre igen mig själv vilket är skrämmande, vem är jag? Jag vill veta, men samtidigt inte. Önskar att svaret kunde stå skrivet på en stor rosa neon-skylt och visa mig vägen tillbaka där jag hör hemma, vart är hemma? Allt kämpande är numera förjäves och betyder ingenting, varken för mig och allra minst för dig. Känner mig nedbruten och svag, ingenting kommer att bli som det en gång var. Jag har förändrats till någonting som för mig är obekant utan den minsta reflektion. Allting susar förbi som ett flugstim framför mina ögon och det finns ingen återvändo.. Känns som jag lever bakom galler och förmår mig inte att bryta mig loss. Livet är som ett inrutat pussel där varje pusselbit redan talar för någonting givet. En oönskad rutin.. jag vill känna mig fri!
Kommentarer
Trackback
