Glädjen är inte särskilt långvarig..
Det var flera veckor sedan gråten levde i ständig uppmärksamhet, men i detta nu känns det som om den är påväg att återupplivas. Inte i direkt fysisk mening utan snarare inombords. Jag är oerhört trött på denna berg-o-dalbana av negativa känslor, allting jag önskar är att vara lycklig och tillfreds med livet i helhet. Detta är olyckligtvis inte verklighet, men jag väntar innerligt att detta skall ske inom en snar framtid. Längtar efter att möta mitt vanliga Jag igen! Frågan är när det kommer att ske? Femtio år känns som ett outhördligt tidsspann och ett overkligt sådant, men ingenting förvånar mig längre. Det känns som om ingenting blir till vad jag önskat vilket är oerhört frustrerande och närtintill outhärdligt i långa loppet. Jag vill leva nu och inte om femtio år! Snälla, ta mig till ett ställe där alla motgångar inte ständigt drabbar mig!
Kommentarer
Trackback
