Livet i ett timglas..
Det är en konstig och orealistisk känsla som sakta uppenbarar sig inom mig. En föränderlig, oerhört obekant och skrämmande sådan som sedan tidigare inte är välbekant. Ett slags underligt lugn samtidigt som en stark rastlöshet griper tag i mina ben, som en marionettdocka utan den minsta stabilitet under sina avlånga dinglande ben. Det är oerhört smärtsamt, då upplevelsen inte speglar någon solid grund till räddning utan en svävande känsla samtidigt som en härjande rädsla för att trilla ner gör sig påmind. Det kan liknas vid ett timglas som kommunicerar - nu är tiden ute. Det finns ingen återvändo utan den enda säkringen är att rädda sig själv och spela sin egna hjälte. Det är ingen som kommer rädda mig när fallet är ett faktum utan räddningen ligger i mina egna händer - vinst eller förlust. Kampen är en enda lång karavan där vissa vagnar fallar och vissa vagnar tillkommer, i ett oändligt spel av pjäser som upplevs verkliga, men i själva verket endast är en illusion. Det ständiga maktspelet resulterar i ett ständigt sökande av någonting som ännu inte funnits eller som aldrig kommer att finnas. Lycka kommer aldrig att tillåtas om denna maktkamp fortsätter och därför hänger beslutet och svävar i luftens tomhet där horisonten är långt långt borta. Slutet i allting kan endast uppnås genom ärlig tillgivenhet och en förbannad vilja. Vägen lämnar sina öppna spår och gör sig redo i att transformeras till någonting som ännu inte är förståligt eller uppenbart. Mindre stigar korsar varandra vilket gör det svårt att navigera och finna det som sökes. Snåren är taggiga och grönskan står i full blom, men vad spelar det för roll när ondskan är större än godheten. Ingenting är längre av betydelse utan det viktigaste är att återfå kontrollen av det svallande och obotliga timglas som ruskar om tillvaron till det största någonsin upplevda skalv. En stor hejjdundrande smäll hade varit önskad, men illusionen tillåter den inte att existera utan gör motstånd med all sin kraft. Livet som speglar sig utanför timglaset är av den underbaraste synen, men glaset är ospräckbart och det finns inte längre något val - kvävas i en enom mängd vita genomskinliga kristaller eller att slå sönder det blänkande glaset med mina bara händer (?)
Kommentarer
Trackback
