Tiden tickar iväg..
Känner mig oerhört stressad, men samtidigt lugn. Vad är det som sker? Stressen är mestadels kopplad till det faktum att det om några veckor är dags för den absolut hemska matematiktenta. Den övervälmande nervositeten gör mina ben darriga - hemska tanke! Är dock inte säker på varför en känsla av lugn helt plötsligt uppstår, men det kanske är detta som kallas acceptans och vilja att gå vidare i livet? Mitt medvetande och känsla är dock inte helt tillförliitligt, då jag förmodligen relativt snart kommer "trilla" ner i avgrunden återigen. Förhoppningsvis inte lika långt och vägen upp kommer inte kännas lika omöjlig och obefintlig.
Det känns som om mitt tankesätt och tankemönster tagit en förnyad vändning. Livet och tillvaron känns inte längre lika hopplös och livslusten verkar vara tillbaka. Allting känns oerhört förvirrat, eftersom detta inte var min ursprungliga tanke. Jag känner mig inte längre fast i den hopplösa avgrunden av enbart mörker och inget ljus. Min kropp känns återigen levande och ett nyp i armen som till en början inte alls kändes gör numera ont - AJ!
Är detta den efterlängtade verkligheten eller är det endast en illusion som allting annat?
Det känns som om mitt tankesätt och tankemönster tagit en förnyad vändning. Livet och tillvaron känns inte längre lika hopplös och livslusten verkar vara tillbaka. Allting känns oerhört förvirrat, eftersom detta inte var min ursprungliga tanke. Jag känner mig inte längre fast i den hopplösa avgrunden av enbart mörker och inget ljus. Min kropp känns återigen levande och ett nyp i armen som till en början inte alls kändes gör numera ont - AJ!
Är detta den efterlängtade verkligheten eller är det endast en illusion som allting annat?
Kommentarer
Trackback
