Om mina vingar orkar bära mig..
Känslolivet pendlar ständigt upp och ned. Det känns otroligt frustrerande och förvirrande. Vet inte vad jag ska ta mig till! Strunta i allting och dra mig ur eller chansa och våga hoppa? Viljan att inte bygga upp några som helst förväntningar är nästintill omöjligt, men önskar såklart att det hade varit det motsatta. Jag har insett hur det snart senaste halvårets händelser påverkat min egna tro och framkallat en enorm rädsla. Har ingen aning om hur jag ska hantera detta, men "det löser sig alltid" - eller hur var det? Varför i helvetes helvete måste allting vara så förbannat svårt, invecklat och komplext?
.. jag kanske helt enkelt inte är gjord för sådant "känslo-tjafs"?
.. jag kanske helt enkelt inte är gjord för sådant "känslo-tjafs"?
Kommentarer
Trackback
