Dagens vansinne..
.. startade i försovning! Brukar vanligtvis inte ske särskilt ofta, men sömnbristen har uppenbarligen gjort sitt och mitt morgonvaknande strejkar ursinnigt. Överväger numera att låta mitt alarm göra väsen dubbla gånger och störa den sköna sömnen rakt igenom, då ingenting annat biter i min trötta kropp. Det var en ailen liknande varelse som rusade upp i all hast, skräckslagen och förvirrad. Elden i baken gjorde sitt och befann mig tio minuter efter uppvaknande väl väntande på bussen som alltid fem minuter försenad. Dagen i skolan bestod till mesta del av tyst slumrande och icke-vaket humör. Dessvärre var det tvunget att tillbringa tusen långa timmar i tänkande och hisnande förvirrade matematikuppgifter som utan återvändo aldrig fastnar i min håriga skalle. Frustrationen gör sig oerhört påmind! Det fanns en tid, då viljan var att tiden hastigt skulle ticka vidare men idag önskas snarare motsatsen. Jag känner stress, ingen motivation, ovilja, frustration och upprördhet! Tro, hopp och kärlek? Det känns endast som en illusion.. inte finns det någon som egentligen innehar en tro om detta? Bullshit!
Jag kommer leva ett långt och lyckligt liv! Hur f-n kan du veta det? Alla påståenden ratas numera efter egnahändigat konstruerade "lagar". I mitt liv är det min "lag" som gäller och ingenting annat - take it or leave it! Yey!
Jag kommer leva ett långt och lyckligt liv! Hur f-n kan du veta det? Alla påståenden ratas numera efter egnahändigat konstruerade "lagar". I mitt liv är det min "lag" som gäller och ingenting annat - take it or leave it! Yey!
Ge mig sömn!
Mitt "sömn-liv" har under den senaste tiden varit uteslutande och icke existerande. Det börjar kännas rejält i såväl kroppen som knoppen. Det kan hända att sömn är överskattat, men för mig bidrar god sömn till min överhuvudtagna existens. Finner dessvärre ingen större rofyllhet till att sova särskilt mycket, kroppen har sagt sitt och är inte alls med på noterna. Vill inte stoppa i mig massa piller för att sömnen skall krypa fram ur sitt skal utan den skall komma naturligt. Den ständiga trötthet gör mig svag, men förhoppningsvis vänder den onda cirkel som uppstått i takt med att mitt mående förbättras. Lyckligtvis innehöll natten till idag mycket god sömn som länge varit efterlängtad. Önskar dock fler nätter av detta slag.. Godnatt!
Dagens skrattande förlänger min överlevnad..
"Wipeout" is the shit!
Jag finner det oerhört underhållande, att se människor göra sig illa. Det kan tyckas märkligt, men oavsett ger det mig ett gott skratt som faktiskt förlänger min överlevnad och tristress. Jag är otroligt tacksam över människors faktiska vilja att ställa upp på denna utmaning, då det för mig som tittare ger en viss tillfredställelse. Vad är det egentligen som gör att människor ställer sig villiga till att medverka i denna typ av program? Smärta? Vilja att bli slagen? Förnedring? Cash? Antagligen uppbringar detta tusentals blåmärken och eventuella benbrott - worth it? Det skulle förmodligen aldrig falla mig i tanken att ställa upp på en sådan sak oavsett om det handlar om förnedring eller inte. Samtidigt som människors medverkan uppbringar härliga skratt, har jag svårt att förstå själv innebörden och intentionen med programmet. En hög knasiga människor som springer runt i flytväst och mer eller mindre slår ihjäl sig. Kanske det är detta som är underhållning?
LördagsTråk..
Denna helgdag har inte särkilt mycket till sitt förfogande. Hänger framför "dumburken" som en annan liggande potatis. Känner en otrolig trötthet (skönt med omväxling), då jag under den senaste tiden har lidit av enorma sömnsvårigheter. Visserligen ensamt i min lilla mini-etta (utan etage) men samtidigt skönt. Dessvärre erbjuder "dumburken" ingenting "se-nyttigt" utan det fick bli en gammal avdankad Wallander-film á la mord i minsta detalj. Vinet är uppkorkat, vilket ger en viss avslappning. Förmodligen det som behövs, då jag inte finner någon egentlig rofullhet. Vid närmare eftertanke har jag kommit underfund med att kommande veckor endast kommer att innehålla pluggande i allra högsta grad. Tentan närmar sig och det gör ont i hela mig - nervostiteten sprider sig sakta i hela benmärgen! Jag hoppas dock på en fridfull, intressant, rolig och givande vår. Nu får den allt se till att komma snart, börjar bli otålig. Denna mörka gråhet får en icke depression att framstå i sitt sämsta dager och utvecklas till en mer djupgående sådan utan egentlig vilja.
Det var en fasansfull kort tid mellan dessa ständigt, irriterande reklampauser. Måste dessa mot all förmåga förekomma kan det väl åtminstonde handla om variation och inte visande av reklamfilmer som började visas för flertal år sedan. Har inte konsumtionen av varumärket ökat, kommer det förmodligen inte att göra det inom dem närmsta 30 åren. Reklamen ger onekligen cash, men till vilket pris? Jo, tv-kanalerna skulle aldrig överleva utan denna pajkastning.
Äh! Detta personliga schizofrena, paranoida samtal leder ingen vart. Tiden är inne att inse.. denna kväll kommer inte att erbjuda någonting av intresse eller tillfredställelse - what so ever!
/Over and out
Det var en fasansfull kort tid mellan dessa ständigt, irriterande reklampauser. Måste dessa mot all förmåga förekomma kan det väl åtminstonde handla om variation och inte visande av reklamfilmer som började visas för flertal år sedan. Har inte konsumtionen av varumärket ökat, kommer det förmodligen inte att göra det inom dem närmsta 30 åren. Reklamen ger onekligen cash, men till vilket pris? Jo, tv-kanalerna skulle aldrig överleva utan denna pajkastning.
Äh! Detta personliga schizofrena, paranoida samtal leder ingen vart. Tiden är inne att inse.. denna kväll kommer inte att erbjuda någonting av intresse eller tillfredställelse - what so ever!
/Over and out
My friend until death..
Idag har varit en olyckansdag. Jag har förlorat en av mina allra bästa vänner. Det har varit en underbar och oförglömlig tid tillsammans, kommer alltid att minnas dig. Du kanske tror att du är ersättningsbar och visserligen skulle man kunna tro det, men ingen kommer någonsin att vara mig lika kär. Du har överlevt dåliga dagar såväl regn som solsken, men denna gång var uppenbarligen tiden inne. Jag uppskattar vår tid tillsammans, men det är dags att ta farväl..
.. min kära Ipod, du är död och jag förtvivlad!
.. min kära Ipod, du är död och jag förtvivlad!
Du kommer aldrig att kunna ersättas fullt ut, men jag har funnit en ny (förmodligen) allra bästa vän!
Tiden tickar iväg..
Känner mig oerhört stressad, men samtidigt lugn. Vad är det som sker? Stressen är mestadels kopplad till det faktum att det om några veckor är dags för den absolut hemska matematiktenta. Den övervälmande nervositeten gör mina ben darriga - hemska tanke! Är dock inte säker på varför en känsla av lugn helt plötsligt uppstår, men det kanske är detta som kallas acceptans och vilja att gå vidare i livet? Mitt medvetande och känsla är dock inte helt tillförliitligt, då jag förmodligen relativt snart kommer "trilla" ner i avgrunden återigen. Förhoppningsvis inte lika långt och vägen upp kommer inte kännas lika omöjlig och obefintlig.
Det känns som om mitt tankesätt och tankemönster tagit en förnyad vändning. Livet och tillvaron känns inte längre lika hopplös och livslusten verkar vara tillbaka. Allting känns oerhört förvirrat, eftersom detta inte var min ursprungliga tanke. Jag känner mig inte längre fast i den hopplösa avgrunden av enbart mörker och inget ljus. Min kropp känns återigen levande och ett nyp i armen som till en början inte alls kändes gör numera ont - AJ!
Är detta den efterlängtade verkligheten eller är det endast en illusion som allting annat?
Det känns som om mitt tankesätt och tankemönster tagit en förnyad vändning. Livet och tillvaron känns inte längre lika hopplös och livslusten verkar vara tillbaka. Allting känns oerhört förvirrat, eftersom detta inte var min ursprungliga tanke. Jag känner mig inte längre fast i den hopplösa avgrunden av enbart mörker och inget ljus. Min kropp känns återigen levande och ett nyp i armen som till en början inte alls kändes gör numera ont - AJ!
Är detta den efterlängtade verkligheten eller är det endast en illusion som allting annat?
Livet i ett timglas..
Det är en konstig och orealistisk känsla som sakta uppenbarar sig inom mig. En föränderlig, oerhört obekant och skrämmande sådan som sedan tidigare inte är välbekant. Ett slags underligt lugn samtidigt som en stark rastlöshet griper tag i mina ben, som en marionettdocka utan den minsta stabilitet under sina avlånga dinglande ben. Det är oerhört smärtsamt, då upplevelsen inte speglar någon solid grund till räddning utan en svävande känsla samtidigt som en härjande rädsla för att trilla ner gör sig påmind. Det kan liknas vid ett timglas som kommunicerar - nu är tiden ute. Det finns ingen återvändo utan den enda säkringen är att rädda sig själv och spela sin egna hjälte. Det är ingen som kommer rädda mig när fallet är ett faktum utan räddningen ligger i mina egna händer - vinst eller förlust. Kampen är en enda lång karavan där vissa vagnar fallar och vissa vagnar tillkommer, i ett oändligt spel av pjäser som upplevs verkliga, men i själva verket endast är en illusion. Det ständiga maktspelet resulterar i ett ständigt sökande av någonting som ännu inte funnits eller som aldrig kommer att finnas. Lycka kommer aldrig att tillåtas om denna maktkamp fortsätter och därför hänger beslutet och svävar i luftens tomhet där horisonten är långt långt borta. Slutet i allting kan endast uppnås genom ärlig tillgivenhet och en förbannad vilja. Vägen lämnar sina öppna spår och gör sig redo i att transformeras till någonting som ännu inte är förståligt eller uppenbart. Mindre stigar korsar varandra vilket gör det svårt att navigera och finna det som sökes. Snåren är taggiga och grönskan står i full blom, men vad spelar det för roll när ondskan är större än godheten. Ingenting är längre av betydelse utan det viktigaste är att återfå kontrollen av det svallande och obotliga timglas som ruskar om tillvaron till det största någonsin upplevda skalv. En stor hejjdundrande smäll hade varit önskad, men illusionen tillåter den inte att existera utan gör motstånd med all sin kraft. Livet som speglar sig utanför timglaset är av den underbaraste synen, men glaset är ospräckbart och det finns inte längre något val - kvävas i en enom mängd vita genomskinliga kristaller eller att slå sönder det blänkande glaset med mina bara händer (?)
Sköna söndag..
Sköna söndag? Denna söndag väljer jag att benämna som en icke-skön-söndag. Natten gav inte särskilt mycket sömn utan genomsyrades mestadels av tankar, funderingar och grubblerier. Usch, livet gör mig ständigt galen! Jag vet ingenting - nada! Ingenting förvånar mig överhuvudtaget, men gör mig samtidigt ännu mer förvirrad. Does it make any sense?
Gråtattackerna har avtagit, vilket är en gnutta glädjande. Känslostormar är förekommande, men desto mer hanterbara tillskillnad från tidigare. Jag längtar efter den dag, då äkta glädje kommer att återfinnas. Jag är inte riktigt där ännu, men det kommer säkerligen. Livet är allting förutom en lättvindig resa.. kanske är det som är meningen med livet? Att försättas i olika prövningar som kräver en kämpa-andra ända till bristningsgränsen, för att låta oss känna att vi faktiskt lever.
Jag är oerhört väl medveten om hur det känns att vara levande. Den senaste perioden i mitt liv speglar mitt totala känsloregister utan tvekan. Det är den största och mest svårhanterade prövning som hittills upplevts, men samtidigt förmodligen den mest givande (underligt?). Jag är tacksam över möjligheten till att lära-känna-mig-själv-på-nytt. Det är en oerhörd lång väg som fortfarande består, men det känns skönt att den värsta tiden är över. Jag förmår mig till att återigen le och det gör mig glad..
Gråtattackerna har avtagit, vilket är en gnutta glädjande. Känslostormar är förekommande, men desto mer hanterbara tillskillnad från tidigare. Jag längtar efter den dag, då äkta glädje kommer att återfinnas. Jag är inte riktigt där ännu, men det kommer säkerligen. Livet är allting förutom en lättvindig resa.. kanske är det som är meningen med livet? Att försättas i olika prövningar som kräver en kämpa-andra ända till bristningsgränsen, för att låta oss känna att vi faktiskt lever.
Jag är oerhört väl medveten om hur det känns att vara levande. Den senaste perioden i mitt liv speglar mitt totala känsloregister utan tvekan. Det är den största och mest svårhanterade prövning som hittills upplevts, men samtidigt förmodligen den mest givande (underligt?). Jag är tacksam över möjligheten till att lära-känna-mig-själv-på-nytt. Det är en oerhörd lång väg som fortfarande består, men det känns skönt att den värsta tiden är över. Jag förmår mig till att återigen le och det gör mig glad..
No matter what..
Den oerhörda hemska känsla som infinner sig är resultatet av vad som genomlevts den senaste perioden av mitt liv. Jag upplever livet som en ständig kamp som varje dag erbjuder överraskande prövningar av olika slag. Denna prövning kommer sträcka sig under flera månader och förmodligen år. Jag försöker att bromsa mig själv, då tankarna med lätthet skenar iväg bakåt i tiden, men varje gång är ett misslyckande. Viljan är att blicka framåt, men det är oerhört svårt och näst intill omöjligt. Mina senaste år i livet, spelas sakta upp i film format framför mina ögon och tårarna finner ingen hejd. Det känns skönt när tårarna sipprar ner för min kind, men samtidigt kvävs mitt hjärta av sorg. Jag är väl medveten om att alla dessa minnen tillhör det förflutna och att detta aldrig mer kommer att upplevas i den form som önskas. Det är otroligt svårt att släppa det liv som aldrig riktigt levts.
Jag är medveten om att denna börda inte hör hemma på mina axlar, men den är oerhört svår att skaka av sig. Viljan är inte att skuldbelägga mig själv och ingenting talar för att misstagen enbart tillskrivs mig. Jag är villig att lära mig av mina misstag och den önskan kommer förhoppningsvis att uppfyllas. Jag längtar efter den tid, då jag med lätthet förmår mig själv att blicka tillbaka och inse att denna prövning spelade sin goda roll och påverkade mitt liv till att bli det bästa. Jag är dock inte övertygad om att detta någonsin kommer att ske. Jag vill gärna tro på detta påstående, men det är ingenting som kommer att upplevas inom den närmaste framtiden.
Jag vill dock påstå att klättrandet uppför denna leriga avgrund har tagit sin början. Sakta men säkert infinner sig förnyade insikter av stärkande slag. Jag vill inte misslyckas och trilla tillbaka utan snarare kämpa för att en vacker dag betrakta denna avgrund som någonting som endast existerade i mitt förflutna.
Förnyade insikter ger mig hopp..
Jag har tillbringat eftermiddagen tillsammans med en oemotståndlig, förtjusande, underbar nyfunnen vän. Det är näst intill omöjligt att släppa ögonkontakten samtidigt som en annorlunda känsla infinner sig. Jag syftar naturligtvis till den överväldigande boken: Hemligheten (skriven av Dan Josefsson och Egil Linge). Jag är oerhört tacksam till att denna bok skrivits, eftersom den bidrar till förnyade insikter som ger mig hopp.
Jag har personligen kommit i kontakt med anknytningsteorin (en modern psykologisk teori) under min utbildning (äntligen en teori som inte upplevs som totalt oförstårlig och komplex) och det är en oerhört intressant läsning, samtidigt som den är möjlig att relatera till och faktiskt förstå. Visserligen krävs ett ständigt kritiskt öga, men idag är alla förslag och teorier välkomna. Allting i hopp om att förstå min egen situation, i större utsträckning. Jag upplever att bokens innehåll sammanfaller väl med mina egna uppfattningar och föreställningar, angående vad det är som kan tänkas påverka människor i en relation såväl som människor i önskan om en relation. Därtill tror jag att barndomens upplevelser till stor del kan påverka våra upplevelser i vårt vuxna liv.
Jag liksom författarna upplever att många människor innehar en önskan om att finna den "rätta". Däremot är det få som inser att detta ständiga sökande är ett sätt att skydda sig själv emot smärta och behålla den eftertraktade kontrollen. Bilden av den "rätta" är endast en fantiserad person som tillskrivs en rad specifika önskedrömmande egenskaper. Önskan är att tillrättavisas till en underbar plats där allting lever i harmoni, utan att kämpa och uppleva den möda som det faktiskt kostar att ta sig dit. Tanken och sökandet efter den "rätta" skapar flertal hinder som förmåga att skapa närhet till människor som egentligen finns alldeles nära samt passivitet i en föreställning om att problem ska lösa sig självt. Detta innebär onekligen att varaktiga kärleksrelationer har svårt att uppstå och upplevas.
En annan förekommande "tanke-skylt" är när människor införlivas med tankar kring det stora misstaget att skapa en kärleksrelation med en person som egentligen inte anses vara den "rätta" kandidaten att spendera resten av livet tillsammans med. Ingen människa kan vara säker på vad framtiden har att erbjuda och därför finns inga som helst realistiska tankar i dessa tankar. Med detta menas att om endast människor som är säkra på framtiden skulle kunna skapa varaktiga kärleksrelationer, skulle inga relationer kunna skapas - what so ever.
Jag har personligen kommit i kontakt med anknytningsteorin (en modern psykologisk teori) under min utbildning (äntligen en teori som inte upplevs som totalt oförstårlig och komplex) och det är en oerhört intressant läsning, samtidigt som den är möjlig att relatera till och faktiskt förstå. Visserligen krävs ett ständigt kritiskt öga, men idag är alla förslag och teorier välkomna. Allting i hopp om att förstå min egen situation, i större utsträckning. Jag upplever att bokens innehåll sammanfaller väl med mina egna uppfattningar och föreställningar, angående vad det är som kan tänkas påverka människor i en relation såväl som människor i önskan om en relation. Därtill tror jag att barndomens upplevelser till stor del kan påverka våra upplevelser i vårt vuxna liv.
Jag liksom författarna upplever att många människor innehar en önskan om att finna den "rätta". Däremot är det få som inser att detta ständiga sökande är ett sätt att skydda sig själv emot smärta och behålla den eftertraktade kontrollen. Bilden av den "rätta" är endast en fantiserad person som tillskrivs en rad specifika önskedrömmande egenskaper. Önskan är att tillrättavisas till en underbar plats där allting lever i harmoni, utan att kämpa och uppleva den möda som det faktiskt kostar att ta sig dit. Tanken och sökandet efter den "rätta" skapar flertal hinder som förmåga att skapa närhet till människor som egentligen finns alldeles nära samt passivitet i en föreställning om att problem ska lösa sig självt. Detta innebär onekligen att varaktiga kärleksrelationer har svårt att uppstå och upplevas.
En annan förekommande "tanke-skylt" är när människor införlivas med tankar kring det stora misstaget att skapa en kärleksrelation med en person som egentligen inte anses vara den "rätta" kandidaten att spendera resten av livet tillsammans med. Ingen människa kan vara säker på vad framtiden har att erbjuda och därför finns inga som helst realistiska tankar i dessa tankar. Med detta menas att om endast människor som är säkra på framtiden skulle kunna skapa varaktiga kärleksrelationer, skulle inga relationer kunna skapas - what so ever.
"Tiden läker alla sår"..
Jag är inte särskilt övertygad om att "tiden läker alla sår". Hur lång tid krävs för att "läka"? Helandeprocessen har, för mig, bara börjat även om den hemska "bomben" small framför mina ögon för cirka två månader sedan. Det känns som hela Jag är ett stort öppet sår och den tid som går, upplevs som evighetens evighet. Det finns stunder, då den enda utvägen skulle vara att ge upp.. men samtidigt vill jag inte ge upp. Jag hade en tro om att vara en stark människa, men när jag minst anar det ramlar jag tillbaka till ruta ett och inser plötsligt att så inte är fallet. Hur ska jag gå tillväga för att bli mitt starka Jag igen? Förmodligen finns inget entydigt svar på denna fråga. Allting är snarare upp till mig och det är mitt ansvar att eftersträva min egen vilja. Vad är min vilja? Det är oerhört många frågor som cirkulerar i mitt huvud, men kommer jag någonsin få några verkliga svar? Jag lever numera i ovisshet och det känns otroligt frustrerande. Jag känner mig som en skör ängel av glas som snart brister, slår i golvet och går i tusen bitar. Ingenting känns längre säkert, ingenting känns som Jag. Varje dag är en oändlig kamp och jag önskar att den kunde vara över. Finns det överhuvudtaget ett avslut?
Det efterlängtade giftemålet..
Äntligen prinsessa och prins!
YEY!
YEY!
Det är oundvikligt att förbigå dagens glädjande nyhet angående prinsessans och blivande prinsens (Daniel Westling) kommande giftemål. Det är en fullständigt unik händelse, vilket säkerligen upplevs glädjande för många. Jag känner mig dock relativt "mättad" redan efter en halv timme av överrösande information. Tv-kanalerna kommer förmodligen gå fullständigt varma dagen/veckan/månaderna lång. Det är dock härligt att se den uppståndelse som denna händelse resulterar i såväl som det svenska folkets engagemang.
CONGRATZ!
(Bild: www.expressen.se)
CONGRATZ!
(Bild: www.expressen.se)
I gryningsljuset..
.. har jag fortfarande inte somnat. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar på klockan, tiden tickar vidare oavsett. Morgonen är här och jag inser att denna natt endast tilldelat mig högst två timmars sömn och fem timmars grubblande, tänkande och floder av tårar. En zombi-liknande människa drar täcket över huvudet och känner inte alls för att kliva upp, men inser snart att skolan kallar och idag finns ingen utväg. Varje kliv känns blytungt och ögonen öppnas sakta och motvilligt. Snart vaknar jag till liv för andra gången, i en värmande (uppiggande ?) dusch, hur kom jag hit? Tårarna visar sig återigen (tvåmiljonde gången) och jag orkar inte längre hålla dem tillbaka utan låter dem blandas med det varma vattnet från mitt duschmunstycke som ger hörselskador..
.. morgonen känns oerhört tung och alla dessa onda tankar gör ingenting lättare. I snigelfart klär jag på mig och upptäcker, trots mitt tillstånd i sovande dvala, att byxornas omfång minskats (eller är det jag som minskat?) efter sista svart-vit-randiga strumpan upptäcker jag till min ilska att tröjan sitter bakåfram. Jag tappar sugen och måste sätta mig ner på sängen för ett djupt andetag. Jag är inte långt ifrån ihop-brytnings-punkten. Livet känns som en kilometerslång trappa, jag tar två steg upp men ramlar direkt ett steg ner..
.. ingenting smakar, aptiten är minus noll men mättas dock av en aning filmjölk. Nyheterna har ingen direkt nyhet att förtälja mer än att det idag beräknas bli 2 grader i skånska markerna. Snart upptäcker jag att klockan är mycket och måste rusa till bussen (cyklar inte vintertid, alltför dåliga erfarenheter av detta). Bussen är som vanligt fem minuter sen vilket resulterar i raskande fotsteg till tåget. Det sköna snabba Ö-tåget räcker tiden inte till för utan blir tvingad till att snällt invänta det lilafärgade Pågatåget som transporterar mig i snigelfart och tar sjutusentimmar..
.. den ljuva musiken (Anna Ternheim) får mig att slappna av för en stund. Det känns relativt okay även om tårarna existerar i ögonvrån. Äntligen framme i Malmö och högskolan, inleds alltid dagen med en god och värmande kaffe (dagliga drogen) i väntan på att föreläsningen ska börja. Föreläsningen är helt okay men natten tar ut sin rätt och jag känner mig inte särskilt koncentrerad, pigg eller vaken. Äntligen får jag bege mig hemåt igen, efter en tre timmars lång och tröttande skoldag..
.. slappar skönt i min lilla mini-soffa. Är medveten om att jag borde plugga, men har ännu inte kommit så långt. Imorgon är ännu en ny dag och jag hoppas innerligt att kommande natt tillåter mig sova, sova, sova!
.. morgonen känns oerhört tung och alla dessa onda tankar gör ingenting lättare. I snigelfart klär jag på mig och upptäcker, trots mitt tillstånd i sovande dvala, att byxornas omfång minskats (eller är det jag som minskat?) efter sista svart-vit-randiga strumpan upptäcker jag till min ilska att tröjan sitter bakåfram. Jag tappar sugen och måste sätta mig ner på sängen för ett djupt andetag. Jag är inte långt ifrån ihop-brytnings-punkten. Livet känns som en kilometerslång trappa, jag tar två steg upp men ramlar direkt ett steg ner..
.. ingenting smakar, aptiten är minus noll men mättas dock av en aning filmjölk. Nyheterna har ingen direkt nyhet att förtälja mer än att det idag beräknas bli 2 grader i skånska markerna. Snart upptäcker jag att klockan är mycket och måste rusa till bussen (cyklar inte vintertid, alltför dåliga erfarenheter av detta). Bussen är som vanligt fem minuter sen vilket resulterar i raskande fotsteg till tåget. Det sköna snabba Ö-tåget räcker tiden inte till för utan blir tvingad till att snällt invänta det lilafärgade Pågatåget som transporterar mig i snigelfart och tar sjutusentimmar..
.. den ljuva musiken (Anna Ternheim) får mig att slappna av för en stund. Det känns relativt okay även om tårarna existerar i ögonvrån. Äntligen framme i Malmö och högskolan, inleds alltid dagen med en god och värmande kaffe (dagliga drogen) i väntan på att föreläsningen ska börja. Föreläsningen är helt okay men natten tar ut sin rätt och jag känner mig inte särskilt koncentrerad, pigg eller vaken. Äntligen får jag bege mig hemåt igen, efter en tre timmars lång och tröttande skoldag..
.. slappar skönt i min lilla mini-soffa. Är medveten om att jag borde plugga, men har ännu inte kommit så långt. Imorgon är ännu en ny dag och jag hoppas innerligt att kommande natt tillåter mig sova, sova, sova!
What is love?
I min värld är kärlek ett oslagbart äventyr och en spännande upptäcktsresa där inga verkliga vägar eller navigationshjälpmedel existerar. Det är i stället känslor som får lov att visa vägen och ingenting annat är längre betydelsefullt. Vilka känslor är äkta? Vad är kärlek? Älskar jag min mor/far? JA. Älskar jag min hund? JA. Älskar jag min partner? JA. Kärlek är omöjlig att mäta samtidigt som kärlek är obeskrivningsbar, då känsla och upplevelse varierar.
Kärlek handlar inte enbart om en känsla utan skapar lycka, förvirring, kaos, förtvivlan, glädje och sorg. Kärlek är ett risktagande som att kasta sig utför ett högt bergsstup utan livrem, ovetendes om vad som kommer att ske. Kärlek kan vara det största misstaget eller den största chansningen.
Kärlek är stark och svår att hantera samt svår att förstå. Kärlek kan hållas levande i tusen år samtidigt som kärlek är oerhört skör och kan brista i vilken sekund som helst. Den som en gång känt kärlek går sällan därifrån opåverkad.
Jag har upplevt kärlek flertal gånger, men aldrig har den varit så stark som i den senaste chansningen. Jag är glad över att få uppleva kärlek samtidigt som det känns som ett enormt misstag. Jag gav av hela mig själv, men ändå slutade allting i sorg och olycka. Detta har brytit ner mig till den djupaste avgrund och jag är inte säker på om jag vågar chansa och hoppa ännu en gång till. Känslan av att bli sviken och lämnad gör oerhört ont och skapar en enorm rädsla för att uppleva samma sak igen. Känslan av rädsla är större än känslan av kärlek vilket bidrar till en osäkerhet i att våga. Kommer jag någonsin att våga?
Kärlek handlar inte enbart om en känsla utan skapar lycka, förvirring, kaos, förtvivlan, glädje och sorg. Kärlek är ett risktagande som att kasta sig utför ett högt bergsstup utan livrem, ovetendes om vad som kommer att ske. Kärlek kan vara det största misstaget eller den största chansningen.
Kärlek är stark och svår att hantera samt svår att förstå. Kärlek kan hållas levande i tusen år samtidigt som kärlek är oerhört skör och kan brista i vilken sekund som helst. Den som en gång känt kärlek går sällan därifrån opåverkad.
Jag har upplevt kärlek flertal gånger, men aldrig har den varit så stark som i den senaste chansningen. Jag är glad över att få uppleva kärlek samtidigt som det känns som ett enormt misstag. Jag gav av hela mig själv, men ändå slutade allting i sorg och olycka. Detta har brytit ner mig till den djupaste avgrund och jag är inte säker på om jag vågar chansa och hoppa ännu en gång till. Känslan av att bli sviken och lämnad gör oerhört ont och skapar en enorm rädsla för att uppleva samma sak igen. Känslan av rädsla är större än känslan av kärlek vilket bidrar till en osäkerhet i att våga. Kommer jag någonsin att våga?
Saturday afternoon
Dagarna passerar snabbt förbi utan någon särskild notering. Mitt liv är tillsvidare på uppehälle samtidigt som omvärlden lever i full blom. Idag är endast ännu en dag, i raden av många och jag känner ingen särskild glädje. Ytan speglar förmodligen en relativt stabil bild, men livet inombords speglar snarare kaos. Det känns som om jag befinner mig på botten av en lerig brunn och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att ta mig upp. Jag känner mig hjälplös och ljuset i tunneln existerar knappast. Livet levs endast på rutin genom inlärda mönster och "måsten" med endast en randomknapp tillgänglig. Allting som någonsin varit betydelsefullt är raka motsatsen och det skrämmer mig. Will you catch me when I fall?
Kvällen i ära innebär ett trevligt besök som förmodligen kan skingra tankarna för en stund. Därmed tillkommer dagens "måsten" : städa, duscha, handla och laga mat. Here I go.. starts now!
Kvällen i ära innebär ett trevligt besök som förmodligen kan skingra tankarna för en stund. Därmed tillkommer dagens "måsten" : städa, duscha, handla och laga mat. Here I go.. starts now!
Destination: unknown
- Var kommer du ifrån?
- Lund, men är uppvuxen i värmland
- Vilket land kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Var kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Vilken stad kommer du ifrån?
- Lund, men är uppvuxen i värmland
- Lund, men är uppvuxen i värmland
- Vilket land kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Var kommer du ifrån?
- Sydkorea
- Vilken stad kommer du ifrån?
- Lund, men är uppvuxen i värmland
År 1983 (den 15 februari) föddes en flicka som kom att heta Han MinJung. Modern levde utan vetskap om att flickan överhuvudtaget existerade i magen fram till sjätte månaden av graviditeten, strax efter föddes flickan och modern beslöt sig för att inte behålla barnet. Till en början led barnet av kolik såväl som gulsot, undernäring och svartmässling, men överlevde under alla omständigheter. Under sina första fem levnadsmånader levde flickan i barnhem och i fosterfamilj, för att sedan bli omhändertagen av en underbar familj i Sverige.
Livet gick vidare och av en slump fick flickan (den unga kvinnan) kontakt med en "social woker" vid SWS (adoptionsservice) i Sydkorea, genom ett forum på internet. Kvinnan som flickan kommit i kontakt med bad om hennes "nummer" men vad menades? Nummer? Flickan kom ihåg ett brev som sändes med resan till Sverige och det visade sig att detta brev innehöll ett nummer som gjorde att kvinnan kunde identifiera barnet på en bråkdels sekund. Denna värdefulla kontakt resulterade i förnyade uppgifter om flickans biologiska föräldrar och det uppbringade naturligtvis tankar och funderingar kring det egentliga ursprunget.
Kontakten med SWS utvecklades och det dröjde inte länge tills flickan påbörjade brevkontakt med sin biologiska moder. Det visade sig att anledningen till adoptionen till stor del utgjordes av det faktum att modern var ogift (vilket inte var acceptabelt) och att hennes fader led av sjukdomen TBC. Fadern till flickan är relativt okänd, då modern och fadern träffades sporadiskt under en tid och utmynnade till ingen som helst kontakt. Moderns fader uttryckte innan sin död - "find her for sure"..
Idag lever modern som en gift kvinna sedan ett antal år tillbaka och tre år efter flickans födelse, föddes likaså en liten pojke (flickans broder). Bilden av deras liv upplevs som harmonisk där materiella ting inte verkar vara det mest betydelsefulla utan snarare livet i sig. Brodern blev oerhört glad över att höra om systern, då det länge varit hans högst önskan - en syster. Modern hade i alla dessa år hållit flickan hemlig, ingen visste någonting förutom den närmaste släkten och i samband med flickans kontakt uppdagades detta för såväl mannen som sonen. Det blev naturligtvis chockartat men accepterades och godtogs som en positiv nyhet.
Internet öppnar naturligtvis många positiva dörrar i den bemärkelsen att det underlättar kontakt och gör den lättillgänglig. Tyvärr, var det längesen jag hörde någonting från min moder eller broder. Jag har ingen aning om vad det egentligen beror på, men kan tänka mig att tankarna och funderingarna om varandra förekommer i perioder. Det är likaså en relativt besvärlig process med att skicka brev såväl mejl över internet, då SWS ska översätta breven från svenska till koreanska och det motsatta. Det var som sagt längesen jag fick något svar, men jag ger inte upp!
Livet gick vidare och av en slump fick flickan (den unga kvinnan) kontakt med en "social woker" vid SWS (adoptionsservice) i Sydkorea, genom ett forum på internet. Kvinnan som flickan kommit i kontakt med bad om hennes "nummer" men vad menades? Nummer? Flickan kom ihåg ett brev som sändes med resan till Sverige och det visade sig att detta brev innehöll ett nummer som gjorde att kvinnan kunde identifiera barnet på en bråkdels sekund. Denna värdefulla kontakt resulterade i förnyade uppgifter om flickans biologiska föräldrar och det uppbringade naturligtvis tankar och funderingar kring det egentliga ursprunget.
Kontakten med SWS utvecklades och det dröjde inte länge tills flickan påbörjade brevkontakt med sin biologiska moder. Det visade sig att anledningen till adoptionen till stor del utgjordes av det faktum att modern var ogift (vilket inte var acceptabelt) och att hennes fader led av sjukdomen TBC. Fadern till flickan är relativt okänd, då modern och fadern träffades sporadiskt under en tid och utmynnade till ingen som helst kontakt. Moderns fader uttryckte innan sin död - "find her for sure"..
Idag lever modern som en gift kvinna sedan ett antal år tillbaka och tre år efter flickans födelse, föddes likaså en liten pojke (flickans broder). Bilden av deras liv upplevs som harmonisk där materiella ting inte verkar vara det mest betydelsefulla utan snarare livet i sig. Brodern blev oerhört glad över att höra om systern, då det länge varit hans högst önskan - en syster. Modern hade i alla dessa år hållit flickan hemlig, ingen visste någonting förutom den närmaste släkten och i samband med flickans kontakt uppdagades detta för såväl mannen som sonen. Det blev naturligtvis chockartat men accepterades och godtogs som en positiv nyhet.
Internet öppnar naturligtvis många positiva dörrar i den bemärkelsen att det underlättar kontakt och gör den lättillgänglig. Tyvärr, var det längesen jag hörde någonting från min moder eller broder. Jag har ingen aning om vad det egentligen beror på, men kan tänka mig att tankarna och funderingarna om varandra förekommer i perioder. Det är likaså en relativt besvärlig process med att skicka brev såväl mejl över internet, då SWS ska översätta breven från svenska till koreanska och det motsatta. Det var som sagt längesen jag fick något svar, men jag ger inte upp!
Ge mig VÅR!
.. när våren äntligen är kommen, betyder det i sin tur att sommaren snart är här! Jag börjar tröttna på denna slaskvinter! Har ingenting emot vinter som årstid, då det samtidigt kan vara det mest underbara att uppleva solsken i kombination med snö, men detta som jag traskat runt i idag är allting förutom härligt. Ett halvt steg i sänder med rädsla för att "drutta" på rumpan (g(o)umpen) som det så fint heter i skåne. Jag är medveten om att det inte blir mer solsken genom mitt klagande men idag känner jag behovet av att klaga. Livet är en helvetes berg-o-dalbana.. och förhoppningsvis kan lite förbannande göra dagen till den lite bättre.
Denna härliga bild av skånska-rosa-träd (körsbär?) kanske kan liva upp dagens nedstämda stämmning. Jag ser dock fram emot sommaren! Det kommer förhoppningsvis bli den mest underbara tid som upplevts på länge, då jag tagit beslutet om att inte slava på ålderdomshem för åttonde sommaren i rad. Jag ska leva livet och fylla det med trivsamma och gjädjande stunder istället för att vistas i en otacksam, stressande och tårgråtande miljö. Jag är dock tacksam för tillbringande år men det har kommit till en punkt, då innebärande arbete inte är värt slit-slantarna som betalas in på bankkontot.
Är klar med min utbildning om cirka ett år, det känns skönt att det börjar närma sig slutet men samtidigt skrämmande. Söka jobb, söka jobb, söka jobb.. och hoppas på att någon trevlig arbetsgivare vill mer än ett nöjdsamt "tack men nej tack". Var ska jag bo? Var vill jag bo? Jag förmår mig inte att tänka på det i större utsträckning. Har under senaste två månaderna kommit till insikt med att framtiden inte kan påverkas.. det som sker det sker. Det är svårt att se någon direkt framtid som jag känner mig idag.. då den nyligen kraschat framför mina ögon. Det är oerhört svårt att ställa om sig, ingenting som sker i en handvändning (Sometimes life sucks)..
YEY!
Denna härliga bild av skånska-rosa-träd (körsbär?) kanske kan liva upp dagens nedstämda stämmning. Jag ser dock fram emot sommaren! Det kommer förhoppningsvis bli den mest underbara tid som upplevts på länge, då jag tagit beslutet om att inte slava på ålderdomshem för åttonde sommaren i rad. Jag ska leva livet och fylla det med trivsamma och gjädjande stunder istället för att vistas i en otacksam, stressande och tårgråtande miljö. Jag är dock tacksam för tillbringande år men det har kommit till en punkt, då innebärande arbete inte är värt slit-slantarna som betalas in på bankkontot.
Är klar med min utbildning om cirka ett år, det känns skönt att det börjar närma sig slutet men samtidigt skrämmande. Söka jobb, söka jobb, söka jobb.. och hoppas på att någon trevlig arbetsgivare vill mer än ett nöjdsamt "tack men nej tack". Var ska jag bo? Var vill jag bo? Jag förmår mig inte att tänka på det i större utsträckning. Har under senaste två månaderna kommit till insikt med att framtiden inte kan påverkas.. det som sker det sker. Det är svårt att se någon direkt framtid som jag känner mig idag.. då den nyligen kraschat framför mina ögon. Det är oerhört svårt att ställa om sig, ingenting som sker i en handvändning (Sometimes life sucks)..
YEY!
"PB" rättegången..
Fyra personer knutna till PB (Pirate Bay) står inför rätta och krävs på 117 miljoner kronor av skivbolag, filmbolag och dataspelsföretag. Skadeståndskravet bygger till stor del på den förlust som kan tänkas anknytas till skivbolagen, genom att människor finner mindre intresse för att köpa skivor och ladda ner musik legalt. Är detta "brott" uppenbart? Var i ligger brottet?
I mina ögon är upphovsrätten ett faktum som givetvis ska respekteras men i detta fall är dessa fyra personer "medarbetare" och inte dem som utgör det "första steget" till att filerna kopieras och publiceras för illegal nedladdning. Detta är inte "rätt" sätt att stoppa illegal nedladdning, då utfallet av denna rättegång förmodligen inte kommer förändra någonting.
Med tanke på att "artisterna" själva, i egen hög person, inte befann sig på rättegången kan jag inte undgå att undra vad detta egentligen handlar om?
Jag har svårt att tro att denna rättegång eller en "fildelningslag" för den delen kommer att bidra till den förändring som önskas. Tekniken kommer fortsätta att utvecklas och det kommer alltid finnas människor som motsätter sig detta. Givetvis ska upphovsmännen få betalt för sitt arbete, men i takt med utvecklingen bör det finnas andra sätt att tillgå tillskillnad från att "stämpla" alla illegala nedladdare - tjuvar.
Jag kan tänka mig att "artisternas" intäckter till största del utgörs av konserter. Skivornas pris är inte rimliga med tanke på vad det kostar att tillverka en skiva. Visserligen läggs det ner enormt arbete på att spela in dessa skivor men det är samtidigt konserterna som gör dem "verkliga" och där pengar håvas in. Hur många kronor går egentligen till själva artisten i jämförelse med skivbolaget?
Gällande den legala nedladdning är inte dessa priser heller särskilt realistiska. Det måste finnas en lösning som tilltalar fler människor? Med tanke på illegal nedladdning borde denna möjlighet öppna många dörrar i positiv bemärkelse, eftersom nästan all musik kan finnas. Jag kan tänka mig att "små artister" som ännu inte blivit upptäckta, uppmärksammas i större utsträckning vilket kan leda till att människor faktiskt köper deras musik. Per Gessle är en av många artister som är emot illegal fildelning och har sagt att skivförsäljning gått ner i samband med detta. Kan det inte bero på att människor inte är intresserade av att köpa hans skivor, i samma utsträckning som tidigare? Hur kan vi veta att skivförsäljningen endast beror på illegal fildelning?
I mina ögon är upphovsrätten ett faktum som givetvis ska respekteras men i detta fall är dessa fyra personer "medarbetare" och inte dem som utgör det "första steget" till att filerna kopieras och publiceras för illegal nedladdning. Detta är inte "rätt" sätt att stoppa illegal nedladdning, då utfallet av denna rättegång förmodligen inte kommer förändra någonting.
Med tanke på att "artisterna" själva, i egen hög person, inte befann sig på rättegången kan jag inte undgå att undra vad detta egentligen handlar om?
Jag har svårt att tro att denna rättegång eller en "fildelningslag" för den delen kommer att bidra till den förändring som önskas. Tekniken kommer fortsätta att utvecklas och det kommer alltid finnas människor som motsätter sig detta. Givetvis ska upphovsmännen få betalt för sitt arbete, men i takt med utvecklingen bör det finnas andra sätt att tillgå tillskillnad från att "stämpla" alla illegala nedladdare - tjuvar.
Jag kan tänka mig att "artisternas" intäckter till största del utgörs av konserter. Skivornas pris är inte rimliga med tanke på vad det kostar att tillverka en skiva. Visserligen läggs det ner enormt arbete på att spela in dessa skivor men det är samtidigt konserterna som gör dem "verkliga" och där pengar håvas in. Hur många kronor går egentligen till själva artisten i jämförelse med skivbolaget?
Gällande den legala nedladdning är inte dessa priser heller särskilt realistiska. Det måste finnas en lösning som tilltalar fler människor? Med tanke på illegal nedladdning borde denna möjlighet öppna många dörrar i positiv bemärkelse, eftersom nästan all musik kan finnas. Jag kan tänka mig att "små artister" som ännu inte blivit upptäckta, uppmärksammas i större utsträckning vilket kan leda till att människor faktiskt köper deras musik. Per Gessle är en av många artister som är emot illegal fildelning och har sagt att skivförsäljning gått ner i samband med detta. Kan det inte bero på att människor inte är intresserade av att köpa hans skivor, i samma utsträckning som tidigare? Hur kan vi veta att skivförsäljningen endast beror på illegal fildelning?
LOST maraton..
Tillbringat stor del av eftermiddagen till att (äntligen) se säsongens nya avsnitt av LOST. Det var fyra oerhört spännande och uppslukande avsnitt, snyggt jobbat! Till en början upplevde jag inte serien särskilt tillfredställande men ändrade snabbt min uppfattning efter att riktigt tillåta mig undersöka alla positiva sidor. Kan knappt bärga mig vad som komma skall, lite av ett Lost-freak kan tänkas. Jag är inte någon direkt fantast av serier vanligtvis men detta tycker jag om. Karaktärerna känns levande och nära, vilket avger en viss charm och dragningskraft. Det bästa är maraton!
Just an ordinary day..
Idag är en "vanlig" dag.. då jag inte har några som helst planer, vilka genererar i stordåd. Dagen kommer mestadels innehålla plugg, plugg och åter plugg (min tanke, men vet aldrig vart det bär hän). Dagen bjuder på solsken och kyla (om jag inte misstar mig, inte varit utanför dörren ännu).. granne nummer 1 borrar ivrigt och ständigt med slagborren i betongväggen, granne nummer 2 (hunden) skäller dagarna i ända (stackars krake som är ensam hemma). Min underbara "dumburk" lade, i detta NU, av.. endast myrornaskrig på samtliga kanaler. Undrar om detta beror på min uråldriga lilla vän eller om det är ComHem som krånglar igen (?). En fattig student har tyvärr inte råd att köpa en ny, finfin tv med vacker bild.
Min kära mor åkte hem tidigt imorse.. konstigt nog saknas hon redan (TACK, mycket trevligt besök!). Födelsedagen var fin med god mat och sällskap vilket är guld värt! Tiden går undan.. tyckte inte det var längesen jag fyllde tjugo och var överlycklig att äntligen få handla alkoholhaltiga drycker på systembolaget. Den dagen finns fortfarande med i mitt minne, då jag arbetade i Sälen.. första gången och handlade för etttusenetthundrakronor, kassörskan trodde jag var galen. Sex år senare måste jag oftast visa legitimation vid köp av folköl och tobak. Det är alltid lika roligt att se kassörskans min, då det är otroligt många år sedan jag var arton.
Citerar härmed ett samtal mellan min älskade bror och hans vän:
"Jag fyller tjugotvå i år"
"Nej, du fyller tjugotre"
"Men, då har jag ju missat ett helt år"
Min kära mor åkte hem tidigt imorse.. konstigt nog saknas hon redan (TACK, mycket trevligt besök!). Födelsedagen var fin med god mat och sällskap vilket är guld värt! Tiden går undan.. tyckte inte det var längesen jag fyllde tjugo och var överlycklig att äntligen få handla alkoholhaltiga drycker på systembolaget. Den dagen finns fortfarande med i mitt minne, då jag arbetade i Sälen.. första gången och handlade för etttusenetthundrakronor, kassörskan trodde jag var galen. Sex år senare måste jag oftast visa legitimation vid köp av folköl och tobak. Det är alltid lika roligt att se kassörskans min, då det är otroligt många år sedan jag var arton.
Citerar härmed ett samtal mellan min älskade bror och hans vän:
"Jag fyller tjugotvå i år"
"Nej, du fyller tjugotre"
"Men, då har jag ju missat ett helt år"
