Nu får det tamejfasiken vara nog..
.. I give up!
Var har alla goda och hjärtliga människor tagit vägen? Var gömmer dem sig? Var försvann ärligheten? Jag är fruktansvärt less på att bli ignorerad och avvisad i olika sammanhang. Existerar inte mänskligt hyfs? Uppenbarligen INTE! Det får helt enkelt vara nog! Jag pallar inte mer.. that's it!
Var har alla goda och hjärtliga människor tagit vägen? Var gömmer dem sig? Var försvann ärligheten? Jag är fruktansvärt less på att bli ignorerad och avvisad i olika sammanhang. Existerar inte mänskligt hyfs? Uppenbarligen INTE! Det får helt enkelt vara nog! Jag pallar inte mer.. that's it!
Det ständiga upprepandets mönster..
Vad ska jag säga? Mönstret upprepar sig uppenbarligen.. Önskan att inte tänka och inte känna efterlyses, big time! Är detta mönster upprättat för att endast jävlas med mig? Jag finner ingen utväg, ingen som helst rim och reson, men vad innebär egentligen det? Förtjänas allting detta eller är det ännu en illusion i mängden? Jag känner mig vilsen och ensam. Vet inte var jag ska ta vägen eller vart jag ska leta.. efter vad? Historien upprepar sig vilket är ett faktum. Jag kan antagligen inte försvinna ifrån detta, utan snarare gilla läget (som det så fint heter). Varför måste allting gillas? Jag ogillar detta! Jag vill inte vara med i spelet utan regler.. eller spelet med regler heller för den delen. Är livet ett enda stort spel? Vad innebär verkligheten? Vad innebär JAG?
Energi-depå..
Dagen har erbjudit varmt och soligt väder, vilket definitivt uppskattas! Det bidrar till aningen energi och är verkligen en uppfriskande energi-depå. Dagen har därmed varit av det "vanliga" slaget, vilket innebär inga överraskningar eller stordåd. Det har åtminstonde erbjudits ett hejdundrandes glassätande (magen gör ont) vilket bara är underbart! Glass är gott och speciellt "Glasskulturens" mumsiga glassiga glass i alla dess färger och smaker.. till och med en super god mjukglass!
(Cherryblossom i sin vackra prakt)
Fredagskvällen kommer i sin tur att spegla en lugn sådan, med några (ganska många) slurkar vin i gott sällskap tillsammans med en av mina käraste vänner. Blir väl mestadels att snacka massa trams kan jag tänka mig, men trevligt som vanligt. Humöret (börjar bli mer en vanlighet än ett förekommande) är inte särskilt på topp vilket börjar kännas ganska sorgligt, med tanke på att jag borde vara den lyckligaste tösen i områden (men icke). Jag inväntar ivrigt att "den" dagen ska komma och uppenbara sig framför mina ögon, men det kommer förmodligen inte ske imorgon..
Trevlig kväll, gott folk!
(Livet går inte i repris, inte heller mitt)
Trevlig kväll, gott folk!
(Livet går inte i repris, inte heller mitt)
Sovande resulterar i..
.. förvirring och inte alls särskilt utvilande!
Dagen började med en påminnelse om ett sjukhusbesök vilket bidrog till en del stress. Buss är ett toppen bra kollektivt färdmedel som jag tackar gudarna för! Väl dags att byta buss, upptäcker jag att mitt månadskort (som fanns i min hand alternativt plånbok tre minuter innan) inte längre existerar på sin givna plats.. urk! Enda utvägen är att köpa ett nytt (hann åtminstonde använda det i fjortondagar). Äh, cash är en världslig sak! Punga ut lite mer än en femhundring rör väl inte en fattig student i ryggen? JO! Ingen idé att gråta över spild mjölk!
Dagen började med en påminnelse om ett sjukhusbesök vilket bidrog till en del stress. Buss är ett toppen bra kollektivt färdmedel som jag tackar gudarna för! Väl dags att byta buss, upptäcker jag att mitt månadskort (som fanns i min hand alternativt plånbok tre minuter innan) inte längre existerar på sin givna plats.. urk! Enda utvägen är att köpa ett nytt (hann åtminstonde använda det i fjortondagar). Äh, cash är en världslig sak! Punga ut lite mer än en femhundring rör väl inte en fattig student i ryggen? JO! Ingen idé att gråta över spild mjölk!
Dagen borde fortsättningsvis innehålla pluggande, men motivationen syns dock inte till. Hur ska jag gå tillväga för att återfinna denna? Allting känns bara rörigt och förvirrande. Inte det minsta lustfyllt.. Får se vad dagen har att erbjuda, kort och gott..
Känslokaos..
Dagen har inte resulterat i någon särskild produktivitet (energi - minus noll, lust - minus noll, ork - minus noll). Vaknade (inte det minsta utvilad) och traskade iväg till parken för att hänga med min härliga tösabet till vän. Vädret erbjöd inte den värme som jag ivrigt önskat. Ilande och kyliga vindar, vilket bidrog till insvepande i den varmare filten. Det begavs sedan till närmaste (den enda) Mc'donalds där min mage för idag inhämtade sin onyttiga föda.
Känslan av ensamhet svämmar över mig och den är inte speciellt tillfredställande eller härlig utan snarare grym! Jag önskar stundtals att mitt liv existerade på en annan planet, men hur verklighetestroget är den tanken? Verkligeten känns många gånger som fördjävlig och frustrerande.. livet i livet lever inte upp till min föreställning. Det är för tillfället, mörkt, dystert och inte den minsta gnutta ljus..
Jag hoppas innerligt att detta känslokaos snart ska inta en förnyad vändning.. det kan ske imorgon.. om veckor.. eller år. Denna väntan, väntan och väntan.. skapar KAOS!
Känslan av ensamhet svämmar över mig och den är inte speciellt tillfredställande eller härlig utan snarare grym! Jag önskar stundtals att mitt liv existerade på en annan planet, men hur verklighetestroget är den tanken? Verkligeten känns många gånger som fördjävlig och frustrerande.. livet i livet lever inte upp till min föreställning. Det är för tillfället, mörkt, dystert och inte den minsta gnutta ljus..
Jag hoppas innerligt att detta känslokaos snart ska inta en förnyad vändning.. det kan ske imorgon.. om veckor.. eller år. Denna väntan, väntan och väntan.. skapar KAOS!
Where are all the good guys?
.. inte växer dem på mina rosenbuskar! Stundtals önskas.. att det kunde "dimpa" ner någon god människa ifrån den molnfria och klarblå skyn, enbart för att visa att dem faktiskt existerar men det är tveksamt. Finns dem överhuvudtaget? Jag är medveten om att dem inte kommer knackandes på ytterdörren, men kasta saker på mitt fönster förekommer trots allt (barn dock). Inte det minsta tecken, så långt mina ögon kan nå.. Jag undrar och undrar.. where are they? Mitt hopp försvann som med ett brev på posten, noll existens eller vilja att finna dessa "prinsar". Jag tror inte på sagoliknande föreställningar som byggs upp i film och media.. bullshit, men det visste ni väl redan? Fast ibland drömmer jag mig ändå bort, i den förtrollade världen. Den är så mycket mer givande än verkligheten.. men det är väl det verkligheten innehåller.. tråkighet och inga prinsar, what so ever?
Svårigheternas svårighet..
Allting känns svårt, ingenting känns längre lätt. Djupet känns oerhört djupt och det känns som om jag ramlat tillbaka ner i den mörka och dystra avgrunden. Jag har inte den minsta aning om hur detta skulle kunna återgå till vad det var. Vad var det egentligen? Vad vill jag? Jag känner mig totalt nollställd och fruktansvärt vilsen. Hur finner jag vägledning? Är jag min egna vägledning? Hur går jag tillväga för att komma tillbaka på fötter igen? Livet ger mig ingen som helst tillfredställelse. Allting är en enda röra och automatiserad rutin. Känslolivet svallar och därmed mitt egna Jag.
Denna ständiga ensamhet är det mest ovilligt upplevda hemska känsla som någonsin genomlevts. Omställningen är mycket större än vad jag kunde tänka mig och det tyger mig oerhört. Jag är medveten om att mitt tålamod sviktar och att det inte finns något jag kan göra, men önskan finns.. och den kommer att bestå. Life sucks and everything that comes with it..
Life goes on..
Livet är utan tvekan inte på topp..
.. ingenting känns som det önskas kännas, men vad vet egentligen jag? Hur borde det kännas? Varför måste alla motgångar drabba mig? Jag är dock medveten om att tillfredställelse borde finnas, eftersom jag har tak över huvudet och mat på bordet, men jag vill mer med mitt liv! Jag saknar mitt glada och pigga mig som brukade visa sig varje dag. Det känns som jag inte längre känner mitt eget själv - I'm lost! .. without a trace..
Livslusten som för en stund drog sig till minnes syns inte längre till - vad hände? Jag ogillar alla dessa hinder som ständigt ställer sig i min väg och gör tillvaron ännu mer förvirrande än vad den redan är. Varför kan ingenting löpa lättsamt som önskas? Jag är förmodligen gammal nog att förstå varför.. men varför? Alla dessa varför gör mig oklok och inte alls särskilt förnuftig. Mitt förnuft har dragit sin kos för längesedan och ingenting känns roligt i den bemärkelse som i dåtid. Berg-o-dalbana - that's me! Life sucks - that's all!
Jag är ingen felande länk, men ofta känns det som om jag vore den stärsta av dem alla. Min avsikt är god, men resulterar i att bli av det onda slaget. Finns det goda människor (hjältar) eller endast onda männsikor (antihjältar)? Blandning kanske vore bra? Eller kanske inte? Vad vet jag? Det spelar ingen roll vad jag anser, min röst är tyst. Det enda jag hör är tystnad. Jag verkar inte längre för någonting, jag lever per automatik som en robot på löpande band eller som ett flygplan som körs per autopilot utan vetskap om vart det bär av. Mitt liv är en öppenbok från scratch - första kapitlet -en tragisk saga om mitt egna liv. Ett liv i repris utan upprepningar denna gång. Utan misstag och galenskap.
Mitt liv från ruta 1!
.. ingenting känns som det önskas kännas, men vad vet egentligen jag? Hur borde det kännas? Varför måste alla motgångar drabba mig? Jag är dock medveten om att tillfredställelse borde finnas, eftersom jag har tak över huvudet och mat på bordet, men jag vill mer med mitt liv! Jag saknar mitt glada och pigga mig som brukade visa sig varje dag. Det känns som jag inte längre känner mitt eget själv - I'm lost! .. without a trace..
Livslusten som för en stund drog sig till minnes syns inte längre till - vad hände? Jag ogillar alla dessa hinder som ständigt ställer sig i min väg och gör tillvaron ännu mer förvirrande än vad den redan är. Varför kan ingenting löpa lättsamt som önskas? Jag är förmodligen gammal nog att förstå varför.. men varför? Alla dessa varför gör mig oklok och inte alls särskilt förnuftig. Mitt förnuft har dragit sin kos för längesedan och ingenting känns roligt i den bemärkelse som i dåtid. Berg-o-dalbana - that's me! Life sucks - that's all!
Jag är ingen felande länk, men ofta känns det som om jag vore den stärsta av dem alla. Min avsikt är god, men resulterar i att bli av det onda slaget. Finns det goda människor (hjältar) eller endast onda männsikor (antihjältar)? Blandning kanske vore bra? Eller kanske inte? Vad vet jag? Det spelar ingen roll vad jag anser, min röst är tyst. Det enda jag hör är tystnad. Jag verkar inte längre för någonting, jag lever per automatik som en robot på löpande band eller som ett flygplan som körs per autopilot utan vetskap om vart det bär av. Mitt liv är en öppenbok från scratch - första kapitlet -en tragisk saga om mitt egna liv. Ett liv i repris utan upprepningar denna gång. Utan misstag och galenskap.
Mitt liv från ruta 1!
Ge mig liv! Helst extra liv!
Mitt liv genomlevs (för tillfället) som ren galenskap! Icke syftat på galenskap i särskilt positiv bemärkelse. Jag känner mig förvirrad, trött, uttråkad och fullständigt på botten (återigen). Jag befinner mig dock inte riktigt på den djupaste avgrunden, men nästintill och det är oerhört frustrerande (inte alls min vilja). Känslolivet är definitivt en "rollercoster" utav renaste helvete! Ovetandes om hur jag överhuvudtaget skall ta mig vidare i den positiva banan.
Jag är medveten om att det finns människor runt om i världen som dagligen upplever liknande situationer som mig och likså svält, fattigdom och krig, men samtidigt vill även jag inneha en känsla av tillfredställelse och må hyfsat bra. Är det mycket begärt? Mina tankar befinner sig i en negativ spiral och jag har inte den minsta aning om hur jag skall ta mig ur detta tankemönster som inte gynnar någon? Mitt liv fortgår i sin inglasade bubbla av ovisshet och ingen som helst framtidssyn eller gnutta hopp. Random knappen är given och livet går i repeat som en annan ledsam kärleksballad som aldrig vill hålla tyst. Skenet bedrar och det är oerhört lätt att slå på denna fixerade glada yta, men den verkliga sanningen lurar ständigt bakom raden av olika tillämpade masker för att tillfredställa omgivningen och samhället. Ingen vill blotta sitt hjärta (en gång för mycket) som ändå resulterar i sorg och besvikelse, inte heller jag. Det är alltför smärtsamt, ingen rim och reson och ingenting jag vill riskera.
Jag vet inte om jag någonsin kommer våga hoppa igen? Våga ta det känsliga klivet, ut i verkligheten och satsa på någonting så ovisst. Livet handlar förmodligen om att våga satsa och göra alla dessa ting som ger livet mening? Vad är egentligen meningen? Jag är less på alla dessa hinder som måste slås ner för att överhuvudtaget kunna nå fram, men till vilken nytta? Är det meningen att livet ska bestå av massa osäkra hinder som tar upp hela tankeverksamheten och görandet, för att ändå aldrig nå fram till det mål man suktar efter?
Livet är alltför komplext, för att jag överhuvudtaget skall förstå mig på det (under min levnadstid). Stundtals funderar jag kring om min existens gör sig gällande eller om hela mitt Jag är en stor illusion som någon galen vetenskapsman hittat på i sömnen. Det fanns en tid, då ett nyp i armen fick mig att vakna till och inse min egna existens och liv, men idag är jag inte lika övertygad. Eller så vill jag helt enkelt inte veta. Det är lättare att rumla runt i nattmössan och se vad livet har att erbjuda.
Min önskan är att kunna känna en stabil känslokurva som följer givna mönster och som inte bjuder på överraskningar i större utsträckning, men det kommer aldrig ske? Livet innebär förmodligen inte en given kurva av något slag och allra minst för min egen del? Jag är medveten om att svamlandet lever i det blå, men tankarna gör sitt och dessa är sällan givna eller särskilt resonerande, naturliga och förstående. Min hjärna lever i ständigt kaos, accepterat eller inte. Jag innehar en längtan efter någonting som förmodligen aldrig kommer upplevas. Åtminstonde kommer det ta lång tid att finna. Sökandet med en icke respons är en bidragande del till detta galenskap! Alltså galenskap i den tyngre bekantskapen och inte alls lindrig som jag önskat.
Dagdrömmarna genomsyrar stor del av min vakna tid. Det är onekligen inte det bästa för min existens, då det är oerhört lätt att tappa fortfästet och sväva bort till en annan planet som i vekligheten inte existerar. Samtidigt som det är skönt att kunna försvinna om bara för en kort stund.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det är fullständigt smärtsamt! Jag vill inte känna detta längre! Jag vill leva och INTE överleva! Ta mig till en plats där allting är frid och fröjd! Ett litet ljus i den mörka tunneln? Thanx?!
Jag är medveten om att det finns människor runt om i världen som dagligen upplever liknande situationer som mig och likså svält, fattigdom och krig, men samtidigt vill även jag inneha en känsla av tillfredställelse och må hyfsat bra. Är det mycket begärt? Mina tankar befinner sig i en negativ spiral och jag har inte den minsta aning om hur jag skall ta mig ur detta tankemönster som inte gynnar någon? Mitt liv fortgår i sin inglasade bubbla av ovisshet och ingen som helst framtidssyn eller gnutta hopp. Random knappen är given och livet går i repeat som en annan ledsam kärleksballad som aldrig vill hålla tyst. Skenet bedrar och det är oerhört lätt att slå på denna fixerade glada yta, men den verkliga sanningen lurar ständigt bakom raden av olika tillämpade masker för att tillfredställa omgivningen och samhället. Ingen vill blotta sitt hjärta (en gång för mycket) som ändå resulterar i sorg och besvikelse, inte heller jag. Det är alltför smärtsamt, ingen rim och reson och ingenting jag vill riskera.
Jag vet inte om jag någonsin kommer våga hoppa igen? Våga ta det känsliga klivet, ut i verkligheten och satsa på någonting så ovisst. Livet handlar förmodligen om att våga satsa och göra alla dessa ting som ger livet mening? Vad är egentligen meningen? Jag är less på alla dessa hinder som måste slås ner för att överhuvudtaget kunna nå fram, men till vilken nytta? Är det meningen att livet ska bestå av massa osäkra hinder som tar upp hela tankeverksamheten och görandet, för att ändå aldrig nå fram till det mål man suktar efter?
Livet är alltför komplext, för att jag överhuvudtaget skall förstå mig på det (under min levnadstid). Stundtals funderar jag kring om min existens gör sig gällande eller om hela mitt Jag är en stor illusion som någon galen vetenskapsman hittat på i sömnen. Det fanns en tid, då ett nyp i armen fick mig att vakna till och inse min egna existens och liv, men idag är jag inte lika övertygad. Eller så vill jag helt enkelt inte veta. Det är lättare att rumla runt i nattmössan och se vad livet har att erbjuda.
Min önskan är att kunna känna en stabil känslokurva som följer givna mönster och som inte bjuder på överraskningar i större utsträckning, men det kommer aldrig ske? Livet innebär förmodligen inte en given kurva av något slag och allra minst för min egen del? Jag är medveten om att svamlandet lever i det blå, men tankarna gör sitt och dessa är sällan givna eller särskilt resonerande, naturliga och förstående. Min hjärna lever i ständigt kaos, accepterat eller inte. Jag innehar en längtan efter någonting som förmodligen aldrig kommer upplevas. Åtminstonde kommer det ta lång tid att finna. Sökandet med en icke respons är en bidragande del till detta galenskap! Alltså galenskap i den tyngre bekantskapen och inte alls lindrig som jag önskat.
Dagdrömmarna genomsyrar stor del av min vakna tid. Det är onekligen inte det bästa för min existens, då det är oerhört lätt att tappa fortfästet och sväva bort till en annan planet som i vekligheten inte existerar. Samtidigt som det är skönt att kunna försvinna om bara för en kort stund.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det är fullständigt smärtsamt! Jag vill inte känna detta längre! Jag vill leva och INTE överleva! Ta mig till en plats där allting är frid och fröjd! Ett litet ljus i den mörka tunneln? Thanx?!
He's just not that into you..
Existerar särskilda "spelregler" (givna tecken) kring vetande om någon egentligen är intresserad respektive ointresserad? Speglar detta männikors komplexitet eller handlar det snarare om vår mer benägna enkelhet? Det känns oerhört motstridigt att detta tankesätt skulle kunna appliceras och gälla varje enskild människa? Personligen känns dessa "playing-rules" overkliga, samtidigt som vissa stratergier säkerligen (om inte omedvetet) efterlevs. Tuta och köra eller spela svårfångad och otillgänglig? Viljan är onekligen att inte vara alltför efterhängsen med viss "stalker-varning", men hur finnes denna omtalade balans? Existerar en balans som tilltalar alla?
"Han ringer inte eller hör inte av sig" - He's just not that into you.. Detta skulle kunna tolkas som ett givet tecken. Jag väljer att tro på detta (åtminstonde tillfälligt). Förmodligen har jag tillbringat alltför många timmar till analys och blindhet som inte leder någonvart oberoende på situation. Jag ser ingen anledning till att tuta och köra. Jag är alltför feg och har insett att punkten att våga ännu inte ligger inför mina fötter. Jag är oerhört rädd att bli sårad och avvisad. Jag vet inte hur jag skall gå tillväga. Jag vet ingenting.
"Han ringer inte eller hör inte av sig" - He's just not that into you.. Detta skulle kunna tolkas som ett givet tecken. Jag väljer att tro på detta (åtminstonde tillfälligt). Förmodligen har jag tillbringat alltför många timmar till analys och blindhet som inte leder någonvart oberoende på situation. Jag ser ingen anledning till att tuta och köra. Jag är alltför feg och har insett att punkten att våga ännu inte ligger inför mina fötter. Jag är oerhört rädd att bli sårad och avvisad. Jag vet inte hur jag skall gå tillväga. Jag vet ingenting.
Det komplexa livet i en kort summering..
Berg-o-dalbanan fortsätter med ett upp-å-ner gående känsloliv. Det finner ingen hejd och det är oerhört smärtsamt! Vissa stunder är gjädjen optimal, för att en kort stund senare dala hela vägen ner till den hemska avgrunden. Livet är komplext, kanske är det tjusningen? Jag har dock svårt att se vad tjusningen egentligen skulle vara, men kanske det en vacker dag uppenbarar sig för mig. Tjusningen med någonting överhuvudtaget verkar inte existera i mitt liv för tillfället, i alla fall är inte känslan bestående. Det känns som mitt liv lever i sin egna bubbla och bara väntar på att verkligheten skall komma ikapp, men den verkar sega sig och när detta kommer ske har jag ingen aning om.
Kvällen i ära, bjuder på en och annan öl i goda vänners sällskap. I morgon kväll blir det påskmat för hela slanten och jag hoppas på en trevlig helg! Jag känner egentligen ingen lust till någonting, men att hänga här i min ensamhet gör absolut inte saken bättre snarare ännu mer deprimerande och förkastligt.
Det är svårt att fokusera på någonting annat än det som för tillfället tar upp allting av mina tankar (hemlighet), men ska försöka göra allting för att släppa detta. Ingenting verkar gå i min väg och det är förmodligen bara att vänta och se om detta med går i stöpet eller om det bådar lite lycka (skulle visserligen inte tro det).
/Over and out
Nygaddad! YEY!
Lyckan är fullkomlig! Min nygaddade finfina arm.. me like a lot! It's awesome!
(Gjord av: xpetterx - House of Pain i Helsingborg).
En dag fylld av solsken och värme!
Äntligen! Äntligen! Äntligen! .. är våren här! Det känns som varaktig väntan i evighet! Det vackra vädret får mig att känna en annorlunda pigghet - rastlöshet och sömnighet avlöser varandra, mycket märkligt.
Jag har under den senaste perioden i mitt liv, insett hur otroligt snabbt tiden flyger förbi. Det dröjer inte förrän det är dags att skriva det avslutande examensarbete i utbildningen, vilket absolut kommer bli en enorm utmaning! Snart ska jag och min skrivarpartner välja ämnesområde, undra vad det kommer att bli? Allting ordnar sig.. det är mitt nya motto.
Kvällen till ära sker ingenting speciellt.. har kommit att bli ett stort fan av att slappa och ha det gott! Imorgon blir det förmodligen grillning, tårtkalas, möjligtvis lite öl pimpling i goda vänners sällskap minsann! Hoppas det våriga vädret håller i sig!
Cheers!
Jag har under den senaste perioden i mitt liv, insett hur otroligt snabbt tiden flyger förbi. Det dröjer inte förrän det är dags att skriva det avslutande examensarbete i utbildningen, vilket absolut kommer bli en enorm utmaning! Snart ska jag och min skrivarpartner välja ämnesområde, undra vad det kommer att bli? Allting ordnar sig.. det är mitt nya motto.
Kvällen till ära sker ingenting speciellt.. har kommit att bli ett stort fan av att slappa och ha det gott! Imorgon blir det förmodligen grillning, tårtkalas, möjligtvis lite öl pimpling i goda vänners sällskap minsann! Hoppas det våriga vädret håller i sig!
Cheers!
Glädjen är inte särskilt långvarig..
Det var flera veckor sedan gråten levde i ständig uppmärksamhet, men i detta nu känns det som om den är påväg att återupplivas. Inte i direkt fysisk mening utan snarare inombords. Jag är oerhört trött på denna berg-o-dalbana av negativa känslor, allting jag önskar är att vara lycklig och tillfreds med livet i helhet. Detta är olyckligtvis inte verklighet, men jag väntar innerligt att detta skall ske inom en snar framtid. Längtar efter att möta mitt vanliga Jag igen! Frågan är när det kommer att ske? Femtio år känns som ett outhördligt tidsspann och ett overkligt sådant, men ingenting förvånar mig längre. Det känns som om ingenting blir till vad jag önskat vilket är oerhört frustrerande och närtintill outhärdligt i långa loppet. Jag vill leva nu och inte om femtio år! Snälla, ta mig till ett ställe där alla motgångar inte ständigt drabbar mig!
Dagen erbjuder inte den minsta glädje..
Vaknar i vetskap om att en tenta väntar inom de närmaste åtta timmarna. Rusar iväg till skolan, slår mig ned i salen där tentan ska genomföras och befinner mig sittandes på samma stol med tankarna i den högsta rusningen, i fem timmar. När jag äntligen tagit mig ut ur salen, känns ingenting särskilt tillfredställande. Det känns som det gick skit, rent ut sagt! Ledsen och säga det, men det var ingen trevlig upplevelse. Nu är det bara att vänta och se.. förhoppningsvis går det bra, men ingenting är givet! Vet dock inte hur jag ska palla att göra en omtenta.. detta is the shit for today!
Jag är less på alla utmaningar som kommer i min väg. Är medveten om att det är utmaningar som själva livet förmodlingen handlar om, men varför tillskriva de allra värsta mig? Ingenting går min väg för tillfället och jag längtar tills den dagen det förmodligen kommer att vända.. men när?
"Lyckorus"
Vad händer? Känner mig otroligt förvirrad.. Varifrån kommer känslan av "lyckorus"? I ärlighetensnamn förstår jag ingenting, men det kanske kan tänkas vara i positiv bemärkelse? Dagen har förmodligen varit den "kuligaste" och mest intessant samt givande på en mycket lång tid. Därmed oerhört uppskattat, thanx! Det är inte särskilt många människor som egentligen lyckas fånga mitt sinne, men denna gång var annorlunda. Det är svårt att beskriva, så jag tänker inte ge mig in på en komplex beskrivande text, det väljer jag att hålla för mig själv i min ensamhet.
Dagen "T" (tentadags) närmar sig med stormsteg, men efter denna dag känns det som om allting kan hända. Jag är oroad, men ändå inte. Det är förmodligen dags att lägga alla dessa grubblande tankar på hyllan och sikta framåt och se den ljusa sidan av tillvaron istället för att tillåtas hamna i det träsk som alltid varit min mardröm. Livet är underbart och det enda som egentligen är betydelsefullt samtidigt som det ligger i mina egna händer att styra över vad som faktiskt får mig att må bra.
Jag hoppas innerligt att denna positiva insikt kommer att utvecklas och fortsätta i samma spår och inte resultera i en genväg av tankar som krånglar till tillvaron och därmed förpestar hela min levnadssituation. Önskan är lycka och glädje och oavsett om vägen dit är snårig ska jag minsann ta mig dit - det är mitt mål. Jag kommer att lyckas en vacker dag, det är jag övertygad om.. tid är det som behövs, men egentligen hur mycket tid? Vem bestämmer när "redo" står inför dörren? Är det en känsla? En tanke? Sunt förnuft? I vilken mån är det värt att styra och är det möjligt att styra över överhuvudtaget?
Det är ingen idé att leta alla dessa svar som aldrig kommer att uppfyllas. Vägen dit är förmodligen redan förutspådd för längesedan, det finns ingen möjlighet för genväg. Den enda verkliga vägen är livet.. livet och dess förutsättningar till lycka och glädje!
I will be there!
Dagen "T" (tentadags) närmar sig med stormsteg, men efter denna dag känns det som om allting kan hända. Jag är oroad, men ändå inte. Det är förmodligen dags att lägga alla dessa grubblande tankar på hyllan och sikta framåt och se den ljusa sidan av tillvaron istället för att tillåtas hamna i det träsk som alltid varit min mardröm. Livet är underbart och det enda som egentligen är betydelsefullt samtidigt som det ligger i mina egna händer att styra över vad som faktiskt får mig att må bra.
Jag hoppas innerligt att denna positiva insikt kommer att utvecklas och fortsätta i samma spår och inte resultera i en genväg av tankar som krånglar till tillvaron och därmed förpestar hela min levnadssituation. Önskan är lycka och glädje och oavsett om vägen dit är snårig ska jag minsann ta mig dit - det är mitt mål. Jag kommer att lyckas en vacker dag, det är jag övertygad om.. tid är det som behövs, men egentligen hur mycket tid? Vem bestämmer när "redo" står inför dörren? Är det en känsla? En tanke? Sunt förnuft? I vilken mån är det värt att styra och är det möjligt att styra över överhuvudtaget?
Det är ingen idé att leta alla dessa svar som aldrig kommer att uppfyllas. Vägen dit är förmodligen redan förutspådd för längesedan, det finns ingen möjlighet för genväg. Den enda verkliga vägen är livet.. livet och dess förutsättningar till lycka och glädje!
I will be there!
Dagens sammanfattning, redan innan den nått sitt slut..
Sökandet och längtan efter effektiv och givande kvalitetssömn fortsätter. Kroppen är inte med på mina noter och gör ständigt uppror vilket påverkar såväl själ som sinne. Livet känns hyfsat tillfredställande, så länge jag förmår mig själv att inte blicka tillbaka på det som en gång var eller det som i framtiden kommer att ske.
Dagarna flyger snabbt förbi utan särskild notis kring vad som sker i den omtalade "verkligheten". Livet liknas tillfälligt vid en inglasad bur där vetskap om vad som sker utanför inte existerar. Koncentrerat, intetsägande, föga anmärkningsbart, energiförlust och intensivt.
Solen utanför ger en viss energi och glädje, men inte i den utsträckning som jag vanligtvis är van vid. Glädjen har ännu inte nått sin topp och jag väntar förväntansfullt och förtroget på att det skall ske inom den närmaste framtiden..
Dagen i all ära: plugga, städa, diska, plugga, titta tv, laga mat, titta tv, plugga.. plugga, titta tv och slutligen förhoppningsvis sova - ointressant och intetsägande innehåll i en stor samling..
Dagarna flyger snabbt förbi utan särskild notis kring vad som sker i den omtalade "verkligheten". Livet liknas tillfälligt vid en inglasad bur där vetskap om vad som sker utanför inte existerar. Koncentrerat, intetsägande, föga anmärkningsbart, energiförlust och intensivt.
Solen utanför ger en viss energi och glädje, men inte i den utsträckning som jag vanligtvis är van vid. Glädjen har ännu inte nått sin topp och jag väntar förväntansfullt och förtroget på att det skall ske inom den närmaste framtiden..
Dagen i all ära: plugga, städa, diska, plugga, titta tv, laga mat, titta tv, plugga.. plugga, titta tv och slutligen förhoppningsvis sova - ointressant och intetsägande innehåll i en stor samling..
Det närmar sig, banne mig..
Lider för stunden av en enorm rastlöshet! *Klättrar på de vitfärgade väggarna*.. samtidigt som min "underbara" (skit) tenta närmar sig! Jag är medveten om att med denna inställning kommer jag inte komma långt, men vad gör man när självförtroendet tryter? Äh, jag ändrar taktik.. ska fasiken i mej klara av detta! (I hope). Känns inte som frihet och fritid existerar för tillfället, men detta är naturligtvis endast tillfälligt minsann (som tur är). Allting är oerhört intensivt - ge mig luft! Okay, lufthämtning sker automatiskt, men samtidigt känns det som en ständig kvävning.
Årstiden sommar (alternativt vår) hade uppskattats mycket i detta nu. Våren är dock påväg, men det känns som det saktar in.. kanske för att "hålla oss på halster" eftersom det är tråna som gäller. Längtan och tillgivenhet! Är dock övertygad om att den snart är här.. fasiken vad skönt! (I love).
Jag har ingenting intressant att förtälja.. mitt liv "ligger på hyllan" och jag längtar tillbaka - fritid thanx! "Den som väntar på något gått.."
Årstiden sommar (alternativt vår) hade uppskattats mycket i detta nu. Våren är dock påväg, men det känns som det saktar in.. kanske för att "hålla oss på halster" eftersom det är tråna som gäller. Längtan och tillgivenhet! Är dock övertygad om att den snart är här.. fasiken vad skönt! (I love).
Jag har ingenting intressant att förtälja.. mitt liv "ligger på hyllan" och jag längtar tillbaka - fritid thanx! "Den som väntar på något gått.."
Kvällens underhållning..
Kvällens underhållning har till största del bestått av den omtalade Melodifestivalen som numera upplevs som "kult" av landets många människor. Jag är personligen ingen mega-fantast av denna tillställning, samtidigt som den upplevs som underhållning i allra högsta grad. Detta bidrar till att jag inte känner mig särskilt manad till att kommentera kvällens jippo i större utsträckning. Var det en "skräll" som skedde ikväll? Kan Malena Ernmans seger tänka sig konkurrera i årets Eurovision song contest? En seger i positiv bemärkelse? Sker detta tillställning enligt alla "lagens" regler eller om det sker vissa "mörkningar" när det handlar om röster? Christer Björkman verkar styra denna årliga underhållning med järnhand och kanske detta endast är ett spel?
Ensamhet..
.. gör mig stundtals galen! Den gör sig dagligen påmind och det är oerhört lätt att falla tillbaka i tidigare tankemönster som endast beskriver saknad och längtan efter någonting som aldrig mer kommer att upplevas i den form som var önskad. Närheten till ledsamhet ligger närmare än närheten till glädje och det är oerhört smärtsamt. Ensamhet var inte min önskan utan snarare någonting annat. Det känns som att leva i en glasbubbla som saknar EXIT-skylt. Min vilja är att krossa glaset, men någonting odefinierat hindrar mig fortfarande och jag vet inte varför. Världen och livet känns skrämmande, ett första möte som genomsyras av nervositet och osäkerhet. Jag söker svar som aldrig någonsin kommer att visa sig, till vilken nytta? Känner inte längre igen mig själv vilket är skrämmande, vem är jag? Jag vill veta, men samtidigt inte. Önskar att svaret kunde stå skrivet på en stor rosa neon-skylt och visa mig vägen tillbaka där jag hör hemma, vart är hemma? Allt kämpande är numera förjäves och betyder ingenting, varken för mig och allra minst för dig. Känner mig nedbruten och svag, ingenting kommer att bli som det en gång var. Jag har förändrats till någonting som för mig är obekant utan den minsta reflektion. Allting susar förbi som ett flugstim framför mina ögon och det finns ingen återvändo.. Känns som jag lever bakom galler och förmår mig inte att bryta mig loss. Livet är som ett inrutat pussel där varje pusselbit redan talar för någonting givet. En oönskad rutin.. jag vill känna mig fri!
